Maria Rengård Sivertsson är ett järnvägsbarn. Morfadern började sin bana som bromsare och mamman var vid järnvägen när hon träffade sin blivande man, järnvägstjänsteman. Så med en parafras på Hasse Alfredsons Ringaren skötte hennes familj via järnvägen kommunikationen vågrätt medan hon har ägnat sig åt den i lodrätt riktning.
Hela sin uppväxt har hon tillbringat i stora järnvägsknutpunkter; hon är född i Hallsberg, flyttade som tvååring till Krylbo, där hon började skolan och kom så i tioårsåldern till Kil i Värmland.
– Där var järnvägen och slakteriet de stora arbetsgivarna, förklarar hon.
I Kil gick hon ut grundskolan och gick sedan på gymnasiet i Karlstad.
– Jag var i den första kullen som inte tog studenten utan gick ut gymnasiet, poängterar hon och markerar att det då inte var en självklarhet att bära studentmössa.
– När jag sedan kom till Uppsala berättade de på Värmlands nation om att då och då hade man förr högtidliga fester av olika slag men att det nu var borttaget. Allting var i stöpsleven under den perioden, minns hon men påpekar att allt det som försvunnit nu kommit tillbaka, ofta med råge.
– Som präst har jag ju kunnat följa det där också. På 1970-talet, då skulle man helst gifta sig i en skogsglänta någonstans medan bröllopshysterin i dag nästan tar sig orimliga proportioner. Visst skall man planera, men man får inte drabbas av panik om inte allt blir precis som man tänkt, säger Maria Rengård Sivertsson.
– Det fanns saker som var befriande och som gjorde det avspänt på 1970-talet men det finns det som är bättre nu, sammanfattar hon tidens flykt och tidsandans skiftningar.
– Kyrkan och tron har funnits med hela tiden, men under konfirmationstiden började jag grubbla. Jag hade en präst i släkten, min mormors morbror. Honom skrev jag till. Det var honom och prästerna i Kil som jag ställde frågorna till, berättar hon.
– Det var mest det kravfyllda jag funderade på först, men under gymnasietiden lärde jag känna jämnåriga i Karlstad, i Kyrkans Ungdom, som jag pratade med. Det var då som den befriande sidan kom fram, lägger hon till.
Men det var inte självklart att det var prästbanan som hägrade.
– Jag ville jobba med människor. Så jag sökte till Socialhögskolan i Örebro och kom in. Men jag tackade nej och åkte till Uppsala i stället. ”Jag kan läsa ett år och se”, tänkte jag. Det blev så att jag läste teologi hela 70-talet, säger hon.
Men det var inte bara teologi och inte bara studier. Hon arbetade inom vården på Akademiska och på Ulleråker och på somrarna var hon på praktik inom kyrkan hemma i Värmland. Hon serverade på festvåning och 1976 var hon på Sjömanskyrkan i Kapstaden i Sydafrika.
– Jag jobbade med skandinaver i ett mycket engelskdominerat sammanhang. Jag fick se väldigt mycket, men samtidigt var man väldigt begränsad.
Och året därpå var hon förste kurator på Värmlands nation, under universitetets 500-årsjubileum.
Genom sitt arbete inom Lutherhjälpen hade hon 20 år senare möjlighet att komma tillbaka till Sydafrika.
– Det var ju en mycket kortare period, men jag fick komma hem till folk, till och med i kåkstäderna, och se hur de levde, minns hon.
Men då var hon sedan länge präst, hon prästvigdes 1979, i Stockholm.
– Jag kom inte ifrån det, brukar jag säga om prästjobbet. Det var inte solklart att ta steget att prästvigas och ge sig ut och arbeta som präst. Det låg mycket vånda i det, avslöjar hon.
Därefter har hon varit församlingspräst, först i S:t Tomas kyrka i Vällingby och senare i Uppsala, huvudsakligen i Helga Trefaldighets församling, bland annat i den nu nedlagda S:t Olofs kyrka och i S:ta Maria kyrka i Stenhagen, med undantag för ett par år då hon var lärare på prästutbildningen på Johannelund.
Under hela sin prästtid har hon haft mycket kontakt med studenter, som kaplan på Värmlands nation och nu senast som studentpräst.
– Jag trivs bra med det och har inga planer på att flytta. Att få sitta här i Studentkårens hus på Övre Slottsgatan med unga människor omkring mig hela tiden, det är oerhört stimulerande, säger Maria Rengård Sivertsson.