Inger Grotteblad är uppväxt i Nedansjö, nära Stödesjön i Medelpad. Pappan var lärare och mamman var politiker.
– Hon var Sveriges första kvinnliga kommunfullmäktigeordförande, där hemma i Stöde. Och min morfar bildade den första arbetarekommunen i Nedansjö. Så jag fick politiken med modersmjölken, som det brukar heta, berättar hon och lägger till att hon själv, som 14-åring, startade den första SSU-föreningen i hembyn.
– Vi arrangerade dans på juldagen i bystugan. På den tiden fick man inte ha offentlig dans på juldagen, så det var bara för medlemmar. Men alla ville ju dansa, så alla blev medlemmar den kvällen, minns hon med ett av kvällens första men långtifrån sista skratt.
Det politiska engagemanget ledde till uppdrag i distriktsstyrelsen för SSU i Medelpad och kurser på Bommersvik.
Direkt efter studenten på allmän linje, social gren i Sundsvall åkte hon till Uppsala för att studera vidare.
– Jag ville faktiskt bli journalist och började läsa statskunskap och andra ämnen. Men så när jag var 21 fick jag barn. Jag var hemma en tid men började sedan hjälpa till på de restauranger som min man drev, Rackarbacken med flera. På den tiden jobbade vi dygnet runt, och så hade man små barn. Nu förstår jag inte att vi orkade, berättar Inger Grotteblad.
Hon hann också med att arbeta som annonsassistent och senare annonskonsulent på Upsala Nya Tidning, ute på Danmarksgatan.
– Men det blev för mycket med både annonser och krogarna. Så jag började på Le Parc, som vi startade i den vevan, och arbetade med kundkontakter och marknadsföring. Då blev vi rånade, säger hon.
Hon berättar om hur hon och hennes dåvarande man och en anställd skulle åka med dagskassan till banken. Plötsligt hoppade två maskerade män över ett staket, knuffade omkull henne och satte en pistol mot tinningen och krävde att få hennes handväska som innehöll dagskassan. Samtidigt tog den andra rånaren strypgrepp på hennes man och satte en pistol mot hans huvud.
– När de fått väskan sprang de i väg och min man och arbetskamraten försökte springa efter dem, samtidigt som de ringde till polisen. Själv satt jag bara på trottoaren och skakade. Det tog tre år innan jag blev mig själv igen.
– Jag tror inte rånare förstår vad de gör med människor, tänker hon högt.
Sedan följde en tid då hon värvades fram och tillbaka mellan det då nystartade TV 4 Uppsala och Fyrishov.
– Tiden på TV 4 var en otroligt rolig upplevelse. Det rådde rena nybyggarandan där och det gick bra för mig. Efter ett halvår blev jag säljchef.
Därefter följde den första vändan på Fyrishov, som försäljningschef, där hon bland mycket annat var projektchef för det millenniefirande för stadens familjer som kommunen hade beställt. Därefter följde en ny period på TV 4, nu TV 4 Öst.
– Men så blev det omorganisation och jag placerades i Stockholm, men fortfarande med Uppland som arbetsområde. Jag tyckte det var jobbigt med pendlande så när Fyrishov frågade om jag ville vara vikarie för min efterträdare när hon var mammaledig svarade jag ja, berättar Inger Grotteblad.
Efter en tid började hon känna att hon orkade sämre och saker som tidigare varit lätta blev allt svårare.
– Det värsta var att jag förlorade språket, framför allt skriftspråket. Jag trodde jag var deprimerad, men det visade sig att jag hade en tumör i hjärnan, stor som en datormus, bakom pannan. Den hade vuxit där i 20 år eller så, trodde läkarna.
– Men jag har bott i rätt land, i rätt stad och de har varit mycket skickliga, säger hon om personalen på Akademiska.
Hon opererades i oktober och hon märker nu hur krafterna återkommer.
– Jag är jättesugen på att komma ut och jobba igen och göra projekt. Jag gillar ju att fixa, säger Inger Grotteblad.