Elisabeth är uppvuxen i nedre Sunnersta tillsammans med en syster och har bott i Uppsala i hela sitt liv. Hennes pappa var betongarbetare vid S:t Eriks betong, och hennes mamma var apotekstekniker och utbildade sig senare till tandsköterska. Familjen bodde alldeles intill den populära dansplatsen Liljekonvaljeholmen alldeles intill Fyrisån.
– Vi som bodde i närheten av Liljekonvaljeholmen fick frikort. Jag såg bland annat Björn Skifs, Rockfolket, Svenne & Lotta, och Harpo. Det var riktigt stort när man var liten, säger hon.
Hon gick först i Sunnerstaskolan och sedan i då nybyggda Gottsundaskolan. Elisabeth blev tidigt aktiv inom Svenska kyrkan, och småningom minior- och juniorledare, och medlem i Kyrkans Unga.
– Jag ville verkligen jobba direkt efter gymnasiet, där jag gick kontors- och distributionslinjen på Linnéskolan. Mitt första jobb, 1983, var på ett solarium på Storgatan som drevs av en kompis mamma, säger Elisabeth.
Hon skaffade sig lägenhet på Ritargatan som 18-åring. Sedan fick hon ett vikariat som kontorist vid Sveriges Lantbruksuniversitet och därpå en fast tjänst som sekreterare.
– Vid SLU jobbade jag även inom biståndet, bland annat som grafisk formgivare och nätverksadministratör. Det var jätteroligt att få åka runt i världen och introducera partnerorganisationer i vårt arbete. Jag har genom mina jobb rest till länder och platser jag aldrig skulle komma till annars.
Men när hon återkom efter sin mammaledighet var programmet nedlagt, och jobbet handlade nu mest om att öppna post och registrera fakturor.
Hon sökte då till Svenska kyrkan och jobbade där i åtta år som sekreterare åt utrikeschefen på Kyrkans hus, och när hennes nuvarande tjänst blev ledig fick hon den.
När vi träffas har hon en intensiv vecka bakom sig; den utsända personalen på internationella avdelningen har varit hemma på semester och haft den årliga personalkonfererensen.
För två år sedan förändrades familjens tillvaro när yngste sonen fick svår cancer. I dag är han frisk och går på koll varannan månad. Elisabeth berättar om hur tufft det är att återhämta sig som förälder och att man alltid oroar sig för att cancern ska komma tillbaka.
– Det går fortfarande inte en timme utan att jag tänker på det. Men jag och resten av Gustavs närmaste anhöriga har haft fantastiskt stöd av familj och vänner – Classe har varit fantastisk för mig under sjukdomstiden – och chefer och arbetskamrater, säger Elisabeth.
Hon tycker att Svenska kyrkan är en bra arbetsgivare när det gäller sådana här saker.
– Och personalen på Barnonkologen är jag evigt tacksam mot, säger Elisabeth som också känner starkt för organisationen Min stora dag. Genom Barnonkologin på Akademiska och MSD fick sonen Gustav en resa till England för att se favoritlaget Manchester City spela.
Att träna är viktigt för Elisabeth, och hon kör ett pass med sin PT Tony så fort hon har möjlighet och spelar också golf så ofta det går.
Sin make Claes mötte hon på Restaurang Plock i Uppsala för fem år sedan.
– Han var där med min kusin, jag med mitt tjejgäng. Sedan började min kusin höra av sig allt oftare, och av någon anledning var Classe alltid med när vi sågs ...
När paret vill koppla av reser de antingen utomlands eller åker ut till egna ön på östkusten. Det är inte enbart ett sommarparadis för dem, tvärtom.
– Vi reser gärna dit ut på vintern och tänder en brasa!