Det är svårt att ta in att den välbyggde, reslige mannen i spinningsalen faktiskt är 80 år gammal, och för ett ögonblick blir jag osäker på om det verkligen kan vara han som är mitt intervjuobjekt. Han utstrålar kraft och den sorts energi som annars brukar förknippas med betydligt yngre människor.
Svante är här för att leda sitt vanliga spinningpass på Actic.
– Jag har Sveriges vackraste arbetsplats, säger han och gör en gest mot omgivningarna: ån, Domkyrkan och de andra monumentalbyggnaderna i hjärtat av Uppsala alldeles utanför fönstret. Han har redan varit här en god stund för att förbereda inför passet. Nedanför oss simmar folk fram och tillbaka i bassängens grönskimrande vatten, men här ska det snart bli lite svettigare övningar.
Svante frågar om min spinningerfarenhet och jag säger som det är: att jag testat några gånger på mitt eget gym, men slutat för att musiken varit så hemsk.
– Ha, det kommer du inte att säga om min musik, utropar han triumferande och fortsätter fixa med sin Spotifylista.
För 20 år sedan blev Svante en av de första licensierade spinningsinstruktörerna i Sverige.
– Då kom spinningen igång på allvar, säger han medan han hälsar på sina spinnare som en efter en kommer in, och vant ställer in och äntrar sadlarna. När det timslånga passet så drar igång visar det sig att hans musik är långtifrån hemsk utan i stället en tilltalande mix av soul, rap, mjukpop och reggae och ABBA.
Svantes barndom var inte särskilt ljus. Sina första sex månader tillbringade han på Gillbergska barnhemmet och fick sedan fosterföräldrar.
– Det har gått bra i livet i alla fall. Jag har alltid haft min egen vilja och blev lite av en hårding, säger Svante och det glimtar beslutsamt till i de blå ögonen.
Familjen bodde först på Vretgränd, där det myllrade av barn, minns Svante som gick småskolan i dåvarande Kungsängsskolan. År 1949 flyttade de till nybyggda Tunabackar, och det var då hans idrottskarriär startade. Tillsammans med kamrater stal han gärdsgårdsstörar av en bonde i trakten, och de spikade ihop en sandlåda/hoppgrop.
– Det var så det började. Morsan och farsan visste inget om idrott, och jag hade ingen uppbackning hemifrån
Sina första trevande stavhopp gjorde han som 13-åring på Studenternas i Uppsala 1950. Snart visade sig Svante ha en osedvanlig talang för grenen, och spöade snart UIF:s stjärnor och slog rekord på rekord i sina åldersklasser. På den tiden hade idrottens fixstjärnor ofta smeknamn; Svante kallades "Svompen".
– Jag tränade styrka och teknik med gymnasterna på Svettis under ledning av Bertil Åström. Det passade bra eftersom gymnaster är vältränade och starka. Det finns inga idrottsmän som är så vältränade som just gymnaster, säger han i en ton som inte tål några motsägelser, och tillägger sedan att han inte är någon gymmänniska:
– Jag har aldrig tränat med vikter i hela mitt liv,
Han kom med i seniorlandslaget redan som 17-åring, och i samband med SM 1957 slog han igenom stort med en bronspeng.
– På den tiden var det Jösse Holmér, Hans Holmérs pappa, du vet, som ledde Svenska friidrottsförbundet, säger Svante som tävlade för Upsala IF.
Med sina tre svenska rekord var han Sveriges bäste stavhoppare i slutet av 50-talet och fram till 1964 då han slutade som aktiv. Svante har deltagit i 29 landskamper och fått sju individuella medaljer under sina nio år i landslaget. Han har även mottagit UNT:s guldplakett av dåvarande chefredaktör Lennart Hirschfeldt för sina idrottsinsatser.
I det civila drev han byggfirma och bosatte sig med familjen i Knivsta. – Jag mötte min blivande fru när vi båda var 13 år. Vi fick 52 år tillsammans innan hon gick bort, säger Svante.
Efter karriärens slut fungerade han som skidinstruktör för Vassunda IF:s ungdomar och tränade elitcykelåkare. Han har själv fullföljt tio vasalopp.
– Och jag älskar att cykla - både landsvägscykling och mountainbike.
Hur märkligt det än är så blir du 80 år nu. Vad säger du om det?
– Jag kan bara inte begripa det! Det känns så otroligt maxat!