Längtan till landet och eget hus med tillgång till odlingsbar trädgård förde Johanna Othén med familj från Uppsala till Broddby öster om Tobo. Enligt henne ett perfekt läge, med god service och Upptåget i Örbyhus inom cykelavstånd. Tomten väntar ännu på flitiga händer, men renoveringen av det äldre huset är påbörjad. Och innemiljön är starkt präglad av hennes samlarpassion, ett samlande främst inriktat på porslin från 1950- och 60-talen, men som även omfattar äldre möbler, gärna i ljusare träslag och tidstypiska för 1930–40-tal, samt färgrika klänningar.
Samlarintresset väcktes tidigt.
– Jag var väl tio år när jag köpte mina första pinnstolar. Det är kul med inredning och jag är uppvuxen på auktioner. Det var ett stående familjenöje. Återbruk av gamla saker är dessutom bra både för miljön och privatekonomin.
Hon beskriver drivkraften till att fynda fina prylar som ett kärleksförhållande. Den största samlarvurmen har länge varit bruksporslin från 1900-talets mitt.
– Jag älskar de mönstren.
Samlandet har fler bevekelsegrunder. En riktar sig särskilt till de karaktäristiskt mönstrade kopparna Furuvik – en 1960-talsprodukt från Gefle porslinsfabrik – och är av mer emotionellt slag. De får utgöra symbol för Furuviks grannby Ytterharnäs där hon är född och uppvuxen. En tredje samlarmorot, även den kopplad till Furuviksporslinet, är utmaningen att fynda mer.
– Det är en sport. Furuvik är liksom allt Gefleporslin skört, ofta hårt använt och därför inte lika vanligt i dag.
För att inte riskera oönskade luckor i porslinsskåpen har familjen genom maken Janne utökat samlarvurmen till att även omfatta Blå eld.
– Inte lika stor sport, konstaterar hon om denna andra klassiker från Rörstrand, som gjorts i större upplaga av högre kvalitet.
Strävan efter att skapa stämningar med prylar, mönster och tidstypiska gardinkappor beskriver hon själv som en besatthet.
– Jag tycker att boendet är något väldigt viktigt, för mig är det en helt central punkt i mitt liv. Därför passar det mig väldigt bra att jobba på Uppsalahem, som jag gör i dag.
Samtidigt säger hon anspråkslöst att hon för tillfället inte odlar särskilt många intressen.
– Tempot i vardagslivet blir högre av att få barn, så många intressen har satts på paus.
Med åtminstone ett stort undantag.
– Utom läsning förstås.
Med examina i litteraturvetenskap och nordiska språk och med akademiska arbeten om Sara Lidman och Stig Dagerman samt ett om trender kring hur svenskar namnger sina hundar, släpper Johanna Othén inte böckerna. Hon har heller inte svårt för att formulera tankar om läsupplevelserna.
– Stig Dagerman är en jäkla bra författare. En vanlig uppfattning är att han är svår och visst, han är mångbottnad. En som passar när man är tonårsdeppig. Men Bröllopsbesvär är fruktansvärt rolig också.
Hon ger även ett talande exempel för den breda användning Dagermans författarskap fått.
– Att döda ett barn används till och med i undervisningen på trafikskolor.
Intresset för Sara Lidman ligger längre tillbaka. Lidmans 1950-talsproduktion var tema för Johanna Othéns magisteruppsats i litteraturvaetenskap.
– En av mina favoritförfattare, säger hon och framhåller det hon beskriver som Lidmans intressanta motivbild.
– Med väldigt komplexa kvinno- och mansfigurer.
Sara Lidmans persongalleri, eller rättare deras namn, har också en koppling till ett senare särintresse att studera namngivning, i litteratur och hur vi döper husdjur.
– Sara Lidman sätter hårt mot mjukt. Det är mycket bibliska namn, men inte bara, säger hon.
Johanna Othén menar att författare inte bara kastar in namn i sina verk av en slump och att namnvalen står för mer än vad namnen betyder.
– Namnen kan även representera en tid och en grupp.
Om en författare ägnar omsorg om namnval till sina figurer, så kan det vara en mödosam process även för en litteraturvetare och namnforskare att välja namn till sin nyfödda.
– En jätteprocedur, säger Johanna Othén och beskriver ett metodiskt familjearbete med rader av namnförslag och deras betydelser i stora excel-ark. Till slut blev det Sigrid, relativt självklart låter det som.
– Världens finaste namn och så hette min farmor. Vi har alltid haft en fin relation.
Namnet finns även på pappa Jannes sida inflikar hon, liksom att avgörandet underlättades av att de fick en dotter.
– Det var tur att vi inte fick en son, säger hon. Då hade han kanske fortfarande varit namnlös.