Elvira Andersson föddes 1912. Samma år hölls olympiska spelen i Stockholm och August Strindberg gick ur tiden.
Elvira Andersson är nöjd. Om några dagar fyller hon 100 år och kommer att fira hemma i Österbybruk. Hon har levt ett bra liv och har aldrig haft tråkigt, säger hon.
Sedan hon föddes har världen genomgått två världskrig. Sverige har gått från bondesamhälle till ett land i högteknologisk framkant. Ryska revolutionen, allmän rösträtt, börskraschen, den första månlandningen, Berlinmurens byggande och högertrafikens införande i Sverige är bara några händelser som inträffat under hennes liv.
Hon tar emot UNT hemma i Österbybruk. Hit flyttade hon 1999. Då hade hon bott i Gryttjom i 61 år. Maken Elon, som var gruvarbetare i Dannemora, träffade hon på en dans och de gifte sig 1938.
Grannarna kommer ofta förbi och pratar med henne. Hon är inte rädd för vad omgivningen ska tycka om henne, utan betonar att hon säger vad hon vill och tycker vad hon vill. Hon har hyrt en festlokal i Österbybruk där hon, släkt och vänner ska fira hennes 100-årsdag.
Elvira Andersson växte upp i Viksta utanför Björklinge. Hennes föräldrar var bönder och som barn var det självklart att hon skulle hjälpa till på gården. Det vara bara att göra som mamma och pappa sa. På morgnarna fick syskonen fösa ut korna på betet och på kvällarna skulle korna motas hem. Barnen fick hässja, gödsla och åka i väg för att hämta torv.
På söndagar följde de med fadern ut i skogen för att plocka bär. I december varje år slaktade de en gris och Elvira Anderssons mor lagade blodkorv, blodpalt och blodpudding. 1933 köpte fadern den första traktorn och fem år senare övergick föräldrarna till maskinmjölkning. Det var en föraning om den explosionsartade välståndsutveckling som Sverige skulle gå igenom decennierna efter andra världskriget.
Till skolan var det fyra kilometer och dit gick Elvira Andersson och hennes syskon varje dag. Flickorna var klädda i kjol och långstrumpor och pojkarna gick i kortbyxor. Barnen gick i kängor som skomakaren hade tillverkat åt dem.
– Lärarna var snälla, det var aldrig någon som fick slag på fingrarna, säger Elvira Andersson.
Efter skoldagen skulle läxorna göras och sedan återstod bestyren på gården.
Hon och maken Elon fick två barn, en dotter och en son. När hennes man låg inkallad i Skåne 1940–41 var hon rädd att hon aldrig skulle få se honom igen.
– Jag grät den kvällen han åkte i väg. Det var många gruvarbetare som blev inkallade.
Elvira Andersson minns att dottern som treåring berättade för folk i trakten var fadern befann sig under krigsåren. ”Han är i Kåne och exeserar”, brukade dottern säga.
Även om Elon var inkallad klarade sig Elvira Andersson och dottern bra. Grannarna ställde upp för varandra, berättar hon.
När den yngsta sonen, som föddes 1948, började skolan arbetade Elvira Andersson på Dannemora hotell. Många besökare arbetade vid gruvan och kom för att dricka öl, minns Elvira Andersson. När hotellägaren blev sjuk stängde hotellet. Det var meningen att ägarens syster skulle ta över det, men det blev aldrig av.
Efter anställningen på hotellet började Elvira Andersson arbeta som hemsamarit och gjorde tills hon fyllde 65. Hon och Elon kunde gå i pension samtidigt och de fick tio år tillsammans.
1987 gick Elon bort. Åren som gruvarbetare hade gett honom stendammslunga.