Det var i samband med sin familjeforskning som han och hovrättsassessor Lars Tottie myntade sambobegreppet. Senare följde ordet särbo.
– Egentligen började det med ett föredrag om samboskap. Jag märkte att det behövdes en ny term. Ordet sambo är konstruerat efter ”nabo”, ett äldre ord för granne.
Termerna importerades till Norge, men gick inte alls hem i Danmark:
– Där har man det vackra ordet kjaereste som täcker allt.
Jan växte upp i Gävle med pappa, mamma och fyra syskon. Fadern kom från Tyskland 1922, och slutade som formgivare på Gefle Porslinsfabrik. Dit följde Jan ofta med som barn, och fick prova på att dekorera själv. På en fönsterkarm står ett halvdussin porslinsföremål som fadern formgivit. För även om Jan inte själv ser sig som en skapande människa uppskattar han konst.
– Jag har en enkel flosofi. Jag köper det jag tycker om, säger Jan, och följaktligen har han en härligt eklektisk konstsamling. Under gymnasieåren engagerade han sig i föreningslivet, som ordförande i Naturvetarnas förening och i Verdandi, skrev och regisserade spex, ”välskrivna, givetvis på vers”. Ambitionsnivån var hög: Jan åkte till Stockholm och hyrde peruker och dräkter. Han var också engagerad i skolans danskvällar. Som ordförande i filmkommittén besökte han filmbolag och hyrde storfilmer.
– Häradshövdingen var ordförande, vilket gjorde att vi kunde visa udda kvalitetsfilmer som ”Syrabadsmördaren”.
Jan planerade att bli läkare men medicinstudierna verkade avskräckande, speciellt som han inte tidigare haft för vana att läsa läxor. När han kom till Uppsala 1955 var det för att läsa sociologi. Kurslitteraturen blev en chock:
– Tio tjocka böcker varav flera på engelska, en på franska och en på tyska!
Han doktorerade 1966, och startade i samma veva Familjeforskningsgruppen som han många år ledde parallellt med universitetets alkoholforskningsgrupp.
– Jag slutade när Centralförbundet mot alkohol och narkotika ville inkludera narkotika i forskningen – en omöjlighet för mig. Jag ville studera samhället/grupperna kring ett legalt berusningsmedel. Socialt sett är det stor skillnad, säger Jan som i mitten av 1970-talet startade Katastrofforskningsgruppen, som han ledde i tio år. Han har varit gästprofessor i bland annat North Carolina, och adjungerad professor vid Hebrew University of Jerusalem. Internationellt har han engagerat sig i Committee on family research, som president och vicepresident. Sedan 1994 är han hederspresident. 1999 inrättades ett pris till hans ära: ”Jan Trost award for outstanding contributions to comparative family studies”. Han blev själv den förste att ta emot priset, som delas ut årligen.
– Det inrättades helt utan min vetskap, och var givetvis en trevlig överraskning.
Han gick i pension 2000, men är fortfarande aktiv i Committee on family research. Han läser och skriver mycket, just nu en sagobok, tillägnad dotterdottern Eugenia, och en bok om jantelagen.
– Ju äldre man blir, desto mer inser man att jantelagen finns. När jag läste ”En främling korsar sitt spår” som 20-åring grep den mig ordentligt. Jag tänkte: ”Det här är precis som hemma i Gävle”.
Jan har dessutom hållit föreläsningar om jantelagen för nyanlända gästprofessorer och gästforskare, och jämför den med Mose lag/De tio budorden.
– Mose lag är en bjudande lag utan straff. Jantelagen fungerar enbart negativt. Det räcker med att man säger: ”Jag vet något om dig” till vem som helst i omgivningen för att få som man vill, försäkrar Jan.
– Jag tillämpade det själv på en kollega när jag var gästprofessor i USA. Jag ville ha en session om kvalitetsmetoder, hon ville det inte. Då lutade jag mig fram mot henne och sa det där. Sedan fick jag min session.