Över tingsrätten vilar stiltje denna morgon. Vi sätter oss i ett medhörningsrum där en liten kartong pappersnäsdukar på bordet mellan oss talar sitt tydliga språk. Det här är en allvarlig plats som inte är avsedd för skratt. Under åren har Nazario försett många människor med näsdukar, vattenmuggar och tröstande ord, och skapat lugn och trygghet genom sin personliga utstrålning.
Ur högtalaren ropar en kvinnoröst upp ett mål om grov misshandel och kvinnofridskränkning, men sedan sänker sig friden igen. Det är raka motsatsen till den sommar han kommer att minnas mest från sina år här, sommaren 2004 och Knutbymålet.
– Då prövades mina krafter till det yttersta, minns Nazario och berättar om den stora medieuppmärksamheten, om internationella tv-bolag och inte minst det tv-team som i sin iver att fotografera den åtalade Helge Fossmo gick loss på inredningen i tingsrättens källare med påföljd att en av rådmännen cyklade ner i en grop och förstörde sin kostym.
Två andra stora mål han minns är Fadimemålet och mordrättegången mot en poliselev.
– Det kom hit massor med folk från båda sidor och det fanns stor risk att grupperna skulle gå emot varandra.
Nazario vittnade själv om övergrepp i rättssak i Fadimerättegången, i samband med att Fadime hotats av sin bror inne i tingsrättens lokaler.
– Jag höll koll medan brorsan och pappan var i rökrummet, men de kom plötsligt ut och mötte Fadime och började skrika åt varandra.
Han får en okaraktäristisk rynka i pannan när han berättar om hur den starka spänningen han kände när han skulle vittna i rättegången mot Fadimes bror:
– Att vittna är inget roligt. Jag stod och skakade under tiden, och då är jag ändå van vid miljön, säger Nazario och tillägger att han konsekvent undviker att ta del av händelser som sker under rättegångar, att han försöker vara neutral, att han inte försöker minnas namn.
Han började sitt yrkesliv för 50 år sedan, på pappas bar hemma i Las Palmas på Kanarieöarna. När fadern tog siesta skötte Nazario baren, och på kvällarna var han inkastare vid ett diskotek.
– Och jag gick runt och sålde sprit och konserver. Som springpojke fick jag hämta lön till alla anställda i företaget – påsar med pengar från banken, massvis, det var till lönerna. Det har var ju under Francotiden, så det var ingen som vågade råna någon, skrattar Nazario men blir allvarlig när han berättar om hur nedtryckta kanarierna var under Francotiden.
– Många lever i dag i andra länder. Jag är den ende i min stora släkt som emigrerat.
Han kom till Sverige 1975, och här träffade han hustrun Solveig på en ams-utbildning. Nazario arbetade sedan på Prometek i Uppsala, där han också gjorde facklig karriär och slutade i lokala Metalls styrelse.
– Jag ville lära mig mer om det svenska samhället och blev nämndeman på miljöskyddsnämnden. Det var det som drev mig, säger Nazario och lyfte sin kaffekopp. På hans handryggar syns mörka partier; ingrodd olja från Prometekåren, och fingrarna är arbetsskadade: böjda och lite krokiga och kan inte längre hantera en gitarr. Han var då snubblande nära att bli sjukpensionär - det var andra tider i Sverige då – och när Prometek la ner sades dessutom han och hans 67 arbetskamrater upp.
Till Uppsala tingsrätt kom han av en slump. Handledaren på arbetsförmedlingen hade bokat tid på en skola där han eventuellt kunde få jobba som assistent.
– Men samtidigt fick jag veta att det även fanns en provanställning som kanske skulle kunna ge jobb – som vaktmästare på Uppsala tingsrätt. Som jag brukar säga: ”Det är meningen...”
Här började han 1995, under rådman Erik Lempert.
– Då hade jag hade inte träffat många poliser i mitt liv, bortsett från Francos hemma på Las Palmas, säger Nazario som sedan dess utökat sitt polisiära (och för all del även kriminella och juridiska nätverk) betydligt. Han talar varmt om stöd och samarbete med domare, advokater och åklagare, om insatsstyrkan som inte längre finns kvar i stan, och dess professionalitet.
– En del av mig som blir kvar här är vittnesstöden, juridikstudende ungdomar som gör ett fantastiskt jobb och hjälper alla, inte bara vittnen.
Sin bana på tinget började han bokstavligen i en bur vid Tingssalsvåningen, en bur som av en skojfrisk hundförare en gång försågs med en lapp med texten ”Mata ej djuren”.
– I början var det inte så mycket jobb, men vartefter började jag ta hand om dem som kom hit för att ge stöd och information – med Erik Lemperts välsignelse. Det var han som tog mig ur buren.
Nazarios personlighet visade sig vara som klippt och skuren för jobbet. Han utstrålar lugn och trygghet och tycker att det är viktigt att ge sig tid att informera. Just de egenskaperna gav honom förövrigt BOJ-priset som delas ut av Brottsofferjouren i Uppsala och Knivsta.
– Jag minns när jag just fått det och gick i en galleria på lunchen. Då ser jag på långt håll en välkänd Gottsundavärsting och han skriker så det ekar: ”Tjenare kompis! Du ser, när man är juste kan man få pris också!”
Nu väntar ombyggnader och förändringar vid tinget. Därför tycker Nazario att det är lika bra att andra får ta över, trots att han trivs och egentligen hade tänkt stanna till 67 år.
– Jag hoppade ur buren med stöd av min lagman. Nu kommer den att återfödas igen, och cirkeln är sluten.