Dagens jubilar är uppvuxen i Forsakar, nära Degeberga i östra Skåne. Hans föräldrar drev ett sågverk, senare även en restaurang med hotell, vilka enligt Ulf var frukten av framför allt hans farmors driftighet och framåtanda. Han har bland andra sina föräldrar att tacka för sitt tidigt väckta intresse för naturen.
– De tog oss ofta med på utflykter och gökottor. Vi hade också en bekant som var skogvaktare, som kunde mycket om naturen och han blev tidigt något av en idol.
– När jag var elva kom en Stockholmsgrabb, som var några år äldre än jag, att hyra ett rum hos oss en sommar. Han samlade skalbaggar och fjärilar och jag började följa med honom ut, lägger han till.
Under skolåren ägnade han sig också åt friidrott och sprang som 17-åring 100 m på 11,1 sek och 200 på 22,9. Hans karriär tog dock ett abrupt slut i en trestegstävling, där ”menisken gick åt pipan”.
Efter gymnasiet i Kristianstad flyttade han till Lund och läste kemi och biologi. När det blev dags att doktorera valde han mellan växtekologi och systematisk zoologi. Det blev det senare, mycket på grund av uppmuntran från lärare inom området.
– Under studieåren var vi några doktorandkompisar som bestämde oss för att besöka en regnskog varje vinter. Första vintern reste vi till Kamerun. Syftet var att hitta okända insekter. Det gjorde vi också och insekterna skickades till experter i andra länder för att identifieras.
Nästa vinter var de på Borneo och vintern därpå i peruanska Amazonas.
– I Kameruns regnskog väcktes vi en natt av att ett stort djur sprang på tältet så hastigt att varenda tältpinne slets upp. Jag kände en tung men mjuk tass mot bröstet, så vi gissade att det var en leopard. I Perus Amazonas var vi bland annat ute någon vecka med ett par indianer. De lagade soppa på pirayor, sköt och serverade blågul arapapegoja och en liten springapa. Vi fick be dem sluta skjuta. På Borneo bodde vi hos dayaker i långhus med upphängda, intorkade människoskallar på verandan som sades vara japaner från andra världskriget. Jag skulle kunna berätta massvis med andra historier från mina resor, men det här kanske räcker, sammanfattar han sina reseminnen.
Resandet fortsatte, men nu som ledare för strövtågsresor till bland annat Sydeuropa, gamla Sovjet, Nepal, Kina, Borneo, Australien, Amerika. Totalt har han besökt ett 70-tal olika länder.
Ulf Gärdenfors jobbade parallellt som expert i biologi och på länders natur för Nationalencyklopedin. Han skrev texten till totalt över 1800 uppslagsord i NE.
Några år efter disputationen fick han ett erbjudande om en forskarassistenttjänst och samma vecka en förfrågan om att komma till Databanken för hotade arter, som det hette på den tiden, vid SLU. Efter en del funderande valde han Uppsala.
– För om jag skulle få fantisera ihop en idealisk tjänst, så skulle det bli den här. Jobbet i det som nu heter Artdatabanken är drömjobbet och jag har fått vara med om att utveckla den under hela dess uppbyggnad.
Han har kunnat forska på deltid och är kanske mest stolt över att ha deltagit i utvecklingen av systemet för rödlistning i Sverige och internationellt.
– Sedan har vi Svenska artprojektet inklusive Nationalnyckeln. Jag och Fredrik Ronquist kom på idén och jag tog med den till Artdatabanken. Tillsammans med dess dåvarande föreståndare, Torleif Ingelög, lyckades vi övertyga regerande politiker att satsa på idén. Huvudsyftet är att ta reda på vilka arter som finns i Sverige och att beskriva hur de ser ut så att forskare och naturvårdare kan studera dem vidare.
– Efter att ha hållit på i elva år har vi hittat 2 500 arter som inte påträffats tidigare i Sverige, varav 900 helt nya för vetenskapen, berättar han stolt.
Han drog också i gång projektet Svenska Lifewatch, som han beskriver som att bygga upp virtuella laboratorier och ”motorvägar” för data och forskning om biologisk mångfald.
– Med hjälp av Lifewatch kan forskare hjälpa politiker att ta klokare beslut om hur vi ska bruka och sköta vår natur, sammanfattar han.