Man kan säga att tre saker format dagens jubilar Maija-Leena Hellman: musiken, juridiken och slumpen. Hur detta hänger ihop och vilken betydelse de tre komponenterna haft för hennes liv kommer att framgå senare i texten.
Hon föddes i nordöstra Finland, i norra Karelien, nära ryska gränsen där kontakten med den ryska gränsbevakningen var påtaglig och kännbar.
Finska är hennes modersmål och där hon växte upp talade alla finska.
– Men eftersom det var obligatoriskt att läsa svenska i skolan fick jag inga problem med att läsa och skriva detta främmande språk när jag senare i livet flyttade till Sverige. Däremot tog det mig flera månader att över huvud taget förstå vad som sades i min omgivning.
Åter till i Finland och uppväxten där.
Det var den ökande politiska spänningen under det kalla kriget och president Kekkonens sista presidentår med ”Finlandiseringen” som ledde till att hon 1976 bestämde sig för att lämna Finland och flytta till Sverige.”
Det var inte första gången hon bröt upp. Även om det tidigare handlat om förflyttningar ”inomlands”.
Första uppbrottet kom tidigt i livet. Redan när hon var i femtonårsåldern flyttade hon hemifrån. Det var musiken som var orsaken. Hon hade bestämt sig för att bli musiker, ett yrkesval som hennes föräldrar som både var lärare inte sanktionerade.
– De ville att jag skulle sikta in mig på ett riktigt yrke och bli lärare eller läkare.
Men det ville alltså inte den viljestarka dottern som i stället tog sin fiol under armen och flyttade till Kuopio, en stad belägen cirka 30 mil sydväst om hembyn. Där fanns ett musikgymnasium och ett musikkonservatorium och efter provspelning fick hon praktik som violinist i Kuopio stadsorkester. Detta löste temporärt finansieringen av hennes musikstudier.
Som tidigare nämnts ledde den politiska utvecklingen i Finland under kalla kriget-åren till att hon började planera för en flytt till Sverige. Hon sökte och antogs för studier vid Uppsala universitets juridiska institution 1976.
Vid flytten till Sverige tog hon inte med fiolen eftersom hon bestämt sig för att ägna sig etthundra procent åt studierna. Men längtan efter instrumentet blev snart för svår. Så hon åkte tillbaka till Finland, hämtade fiolen och återvände till Uppsala.
På vägen hem från tåget, närmare bestämt i Slottsbacken, stannade en bilist och erbjöd henne skjuts.
– Det ösregnade så jag blev väldigt glad och tacksam för erbjudandet. Och när jag såg vem det var som stannat blev jag ännu gladare.
Det slumpade sig så att det var Uppsalamusikern Kurt Lewin (död 2008) som stannat. Han hade varit hennes handledare under kammarmusikveckorna i staden Pécs i Ungern tidigare på sommaren och var nu på väg till en repetition med Uppsala Kammarorkester på Uppsala slott.
– Han tog mig med dit och presenterade mig med orden ”här har vi en violinist till”.
På så sätt fick hon en flygande start i Uppsalas musikliv och därigenom möjlighet att finansiera sina juridiska studier.
Flytten blev fortsatt händelserik och givande, särskilt som den sammanföll med Uppsala universitets 500- årsjubileum. Hon var violinist i Uppsala Kammarorkester under Karl Rune Larssons tid som director musicis och spelade dessutom i Akademiska kapellet.
– Vi engagerades i samband med promotioner, universitetsfester och konserter och med Akademiska kapellet gästspelade vi även i Heidelberg när universitetet där jubilerade.
Genom musiken träffade hon också sin blivande man, flöjtisten Claes Hellman. Det var i samband med att han var solist under en vårkonsert med Uppsala kammarorkester på Wiiks slott. Ljuv musik uppstod och tre dagar senare trolovade de sig i Köpenhamn. Vid det här laget har det blivit 36 år tillsammans med gemensamt musicerande.
Men det blev ändå den juridiska banan som lockade mest till sist. I dag har hon arbetat mer än 25 år som jurist och advokat med verksamhet i Stockholm, Västmanland och Uppsala. Mest ägnar hon sig åt famijerätt, brottmål och arvsrättsliga frågor. Fördelarna med att vara tvåspråkig i yrket har varit många säger hon.
– Man får flera dimensioner som man kan väga in även i juridiken.