Som de spelmän bröderna är avlöser de smidigt varandra i ordrika improvisationer. Båda är lika angelägna om att beta av flera av de väsentliga skedena i liv och karriär, liksom att redogöra för det som förenar och lade grunden för vad de skulle bli och uträtta.
För det råder ingen tvekan om att likheterna dominerar. Liksom att de är mycket samsynta om den gemensamma grundens stora betydelse. En av de viktigaste grundstenarna är pappa slöjdlärarens inspiration. Broder Esbjörn Hogmark hämtar en snidad skål och träsked och minns tillbaka till julen 1949.
– Då var vi dryga sex år, säger han och fortsätter berätta hur de tillsammans senare vann skolans slöjdpris. Esbjörn håller kvar vid slöjdkunnandet och hämtar ett egentillverkat målarstaffli från tidiga tonårstiden.
– Har du ditt kvar också, skrattar Sture, den av de båda som mest fortsatt att måla.
Grunden för konstintresset fanns också i hembygdens Österbybruk.
– Bruno Liljefors hade ju bott i Österby och vi var skolkamrater med hans sondotter Lotta Liljefors.
En annan viktig grundsten är deras yrkeserfarenheter från den mekaniska verkstaden hemma i Österby där de arbetade under ett år efter realskolan.
Därifrån fick de med sig både praktiskt kunnande och en förmåga att kommunicera med folk på alla nivåer, något som de haft nytta av både i industrin och i den akademiska världen.
– Vi lärde oss använda alla vanliga maskiner för metallbearbetning.
Efter tekniskt gymnasium och civilingenjörsexamen i Uppsala 1970, valde bröderna olika inriktningar. Sture Hogmark stannade vid universitet, doktorerade och erhöll senare en professur i materialvetenskap. Esbjörn Hogmark däremot valde att gå direkt ut i industrin.
Sture Hogmark inriktade sin akademiska forskning mot att förbättra olika verktygsmaterial och kritiska komponenter för bilmotorer. Från och med i år är han heltidspensionär men tror att han kommer hoppa in som föreläsare på enstaka materialkurser även i fortsättning.
I media har hans ”hobbyforskning” om skidpreparering fått större uppmärksamhet än hans akademiska forskning. Han har även bidragit till att lösa gåtan om varför en curlingsten svänger och lyckats förklara ett 500 år gammalt mysterium, vilket rönt uppmärksamhet.
Esbjörn Hogmark anställdes först vid Asea i Västerås för att senare flytta till Asea i Ludvika. Efter att som projektledare avslutat ett stort fabriksbygge flyttade han 1983 till Örbyhus och startade eget företag.
Han började även spela nyckelharpa regelbundet med den legendariske spelmannen Eric Sahlström. Från mitten av 1980-talet fram till dags dato har Esbjörn sysslat med så många olika projekt, ett av dem är Eric Sahlström Institutet i Tobo, som han var med att grunda.
Man kan undra om tvillingarnas gemensamma spelmansintresse resulterat i någon forskning om hur stråkar, harts och nyckelharpsträngar alstrar ljud.
– Jag har hållit några populärvetenskapliga föreläsningar i ämnet, säger Sture Hogmark.
Esbjörn Hogmark däremot har samverkat med en strängtillverkare för att utveckla själva strängarna.
– Vi köpte in och klippte sönder strängar som fanns på marknaden och brorsan analyserade dem och sedan konstruerade jag en strängtillverkningsmaskin, säger Esbjörn Hogmark.
– Det är så nära strängteori vi kommit, skrattar Sture Hogmark.
Någon forskning kring brödraskapets friktion lär dock inte vara nödvändig. Det förefaller vara så nära ett friktionsfritt tillstånd som går att komma.
– Det är nog 60 år sedan vi slogs, säger Sture Hogmark.
En sista sväng i samtalspolskan rör sig runt brödernas stora och gemensamma idrottsintresse. De har skördat betydande framgångar i så skilda grenar som militär femkamp, stavhopp, släggkastning, tyngdlyftning, och en hel del annat. Även när det gäller idrott fångades de av tuffa utmaningar, enligt mottot ”svårt och kul, det måste vi prova”. Båda nådde exempelvis 4,60 i stavhopp.
– Det är inte mycket att skryta med i dag, men tillsammans har vi nog i alla fall svenskt rekord i avbrutna stavar, säger Esbjörn Hogmark. 13 stycken!