Hon kommer med Upptåget från Tierp till intervjun, och är klädd i klarrött från topp till tå. En passande färg visar det sig snart, för Birgitta är glad, full av energi och besitter en härlig humor. Hon är född i Kristianstad och växte upp i EFS-miljö i byn Åhuskärr, där farfar var predikant. Som barn sjöng hon i kör, och var tidigt inriktad på en framtid med musik. Birgitta tog kyrkomusikerexamen 1973, och i augusti samma år kom hon till Norduppland där hon sedan blivit kvar i över fyra decennier.
– Jag har alltid älskat att vara församlingsmusiker, och jag hamnade där jag skulle, säger hon tryggt. Under hela sitt yrkesliv har hon spelat vid dop, bröllop, begravningar och gudstjänster i kyrkorna i Hållnäs-, Österlövsta- och Lövstabruksområdet samt i Tierps pastorat med sina sju olika kyrkor. I andanom ser jag henne framför mig med en enorm nyckelknippa med stora, handsmidda kyrknycklar. Med så många kyrkor och så stora avstånd har det blivit många mil på norduppländska vägar.
– Som tur är gillar jag att köra bil.
Att den berömda Cahmanorgeln i Lövstabruk står henne närmast är ingen hemlighet. Den lockade en gång henne att som ung kyrkomusiker söka tjänst i trakten. Under alla år har hon värnat orgeln, och i 30 år skött visningarna och arrangerat otaliga konserter. På köpet har hon träffat många orgelexperter.
– Jag ser mig som bruksorganist med den folkbildande uppgiften att få föra ut det här fantastiska instrumentet. Jag skulle känna igen dess toner genom sorlet av hundra orglar, säger hon, och ivern gör hennes kinder rosiga.
Fast saknaden blir kortvarig. I samband med avtackningen fick hon bland mycket annat en nyckelknippa i avskedsgåva – med nycklar till såväl Lövstabruks kyrka som till orgelrummet.
– Då höll jag på att trilla av pinn. Tänk att få ha fri tillgång till ”min” orgel!
Med åren kände Birgitta att hon ville tjäna människor med mera än musik, och utbildade sig till diakon. Hon vigdes 1994 och tjänstgjorde som diakon i Hållnäs och Österlövsta församling några år. Att hon kommer att ha fullt upp som pensionär (eller ”passionär”, som hon säger) kan inte förvåna någon som känner henne. Samtidigt är hon djupt engagerad i frågor som rör Svenska kyrkan. Hon oroas över medlemstappet och tycker att orsakerna borde följas upp bättre.
– Men jag är inte förvånad över att vi har tappat, säger hon och tillägger att man ”ska låta kyrkan vara kyrka”. Förutom musiken har intresset för trädgård och odling följt henne sedan barndomen. Redan som liten flicka hade hon en egen täppa, och trädgårdsintresset delade hon sedan med sin framlidne make Per-Lennart. Tillsammans åkte de på trädgårdsmässor men gladdes i lika hög grad åt sina 60 år gamla pioner hemma i Åkerby.
– Jag saknar honom enormt, säger hon, och blir allvarlig för första gången under vårt samtal.
Nu väntar en ny tillvaro, och det märks att hon reflekterat kring den. Hon planerar att lysa upp den första pensionärstiden med en kurs i silversmide Passionen för musik är fortfarande stark, så hon fortsätter sjunga med sin seniorkör.
– Hälften av medlemmarna har hörapparat, och själv hör jag också dåligt, säger Birgitta och erkänner skrattande att det är Cahmanorgelns skuld, men tar den sekunden efteråt i försvar:
– Det är många orkestermusiker har hörselnedsättningar!
Fast nu närmast är det den högt älskade trädgården som gäller. Hon drömmer om ett växthus och ser fram att komma igång med pallkragarna som väntar på våren. Som kristen har hon sitt speciella perspektiv på odlande:
– I Predikaren står det om allt det som vissnat och dött under vintern. Det är lika fantastiskt varje år att stoppa ner frön i jorden och vänta på att de ska komma upp. De är bevis för att det finns en uppståndelse.