Ella Fitzgerald och Harlems klassiska jazz har betytt åtskilligt för Caroline Wennergren. Som 16-åring sjöng hon idolens låt ”A tisket, a tasket” i TV4:s Sikta mot stjärnorna och kom tvåa. Det blev språngbrädan till skivkontrakt och något år senare till ett stort genombrott i Melodifestivalen med ”A different kind of love” som låg på Svensktoppen i 19 veckor. Hennes första album renderade en guldskiva och samarbete med artister som Christer Sjögren och Ebbot Lundberg.
Hon var runt tio år när hon trollbands av Ella Fitzgeralds framförande ”A tisket, a tasket” i tv.
– Hennes glada energi väckte starka känslor och triggade i gång en önskan om att sjunga som hon. Precis som jag hade också hon svårigheter som hon besegrade, och även hon älskade att dansa och sjunga. Jag älskar den här musiken, den är för alltid en del av mig, säger Caroline Wennergren i arbetsrummet hemma i Mölnlycke.
Egenhändiga akvarellmålningar av människoformade träd i regnbågens alla färger speglar henne i olika sinnesstämningar.
– För det mesta är jag glad och positiv, vilket kan smitta av sig på publiken. Men ibland är jag nedstämd och då sjunger jag, dansar eller målar i det här rummet. Det betyder mycket att släppa fram mina inre känslor.
Svårigheterna hon talar om har sitt ursprung i Rio de Janeiro där hon växte upp på ett barnhem tillsammans med 200 andra barn. Men öroninflammation gav dålig hörsel och ensamhet.
– Jag levde som i min egen bubbla och hade ett mycket outvecklat språk. Jag hade inga andra referenser än parken som barnhemmet låg i.
En dag upphörde ensamheten. Hon adopterades av kärleksfulla föräldrar från Mölnlycke. Hon var fem år och ett helt annat liv tog vid.
Men dålig hörsel parat med dyslexi gav läs- och skrivsvårigheter i skolan, som hon antagligen fick börja två år för tidigt, eftersom läkarna i Sverige ansåg att hon var äldre än vad som framgick av födelseattesten från hemlandet. Så småningom fick hon nya och bättre rör till öronen och kunde hänga med.
– Men kärleken från min mamma och pappa var lika viktig som rören. Mina föräldrar är teaterlärare och de gjorde allt för att hjälpa mig. Jag vill säga dem: Jag älskar er mer än ord kan beskriva. Utan er hade jag inte kommit dit jag är i dag.
Kärleken, uppmuntran och musiken ingav styrka att övervinna svårigheterna och banade väg för en framgångsrik musikkarriär. Men också en upptäckt under tidiga tonår: Hon var rolig. Folk skrattade när hon härmade allt från lärare till Galenskaparna och engelska komiker. Med tiden – tio års hård träning och ständiga övningar – har hon utvecklat en fenomenal förmåga att buksjunga. Dockan Leroy Armstrong är en trogen följeslagare på scen.
– Det svåraste med buksång är att hålla läpparna still och samtidigt som man tittar åt andra hållet hålla liv i dockan.
Rätt som det är hörs en manlig röst sjunga. Leroy Armstrong har vaknat till liv och är i utmärkt form. Caroline Wennergren storskrattar.