Somliga intervjuobjekt är självgående, såtillvida att det bara för intervjuaren är att sätta sig ned, så kommer vitala data, biografiska upplysningar, åsikter och annat i en strid ström. I HP Burmans fall sker detta dessutom interfolierat av egenkompponerade sånger, dialekter och demonstration av hurusom det ena exemplaret ur hans rikhaltiga samling av stränginstrument skiljer sig från det andra, eller skulle ha skilt sig om alla strängar hade funnits.
Han berättar att han är född i Kristianstad men att nedkomsten egentligen skulle ha skett i det mer närliggande Sölvesborg, men lasarettet var stängt på grund av reparation. Han understryker – på förekommen anledning, hävdar han att beslutet att renovera Sölvesborgslasarettet var fattat redan innan det blev aktuellt för honom att komma dit.
Därefter växte han upp i Blekinge, där fadern var folkskollärare. Så småningom hamnade familjen i Roslagsbro, där unge HP började skolan.
Somrarna tillbringades ofta hos morföräldrarna i Värmland, utanför Karlstad. Vid ett sådant besök i Värmland 1963 läste han i Nya Wermlandstidningen att Trio me’ Bumba skulle ha konsert på Sundstagymnasiet i Karlstad, en konsert han bevistade. Som förband uppträdde en då relativt okänd grupp från Liverpool, The Beatles deras första spelning i Sverige.
Om det var Trio me’ Bumba eller Beatles som inspirerade mest vid den åldern är han osäker på, men han hade ”väl börjat klinka piano” då. Gitarrspelandet började han inte med förrän vid 13 års ålder.
Snart bildade han eget band, The Clodhoppers, senare The Clods, som fick sin första spelning på skolan.
Gaget var 75 öre plus glass och en kopp kaffe, minns han.
Hans eget övande skedde på skoltid men ändå inte.
– Jag satt och spelade på raster och håltimmar i musikrummet som låg innanför skolvaktmästarens rum. Jag satt och tjuvtränade på Rodengymnasiet också, där jag sedan tog studenten, avslöjar han.
Så småningom flyttade han till Uppsala och började läsa engelska. Men spelandet fortsatte.
– En hösttermin bildade vi Trio utan Bumba och spelade lite på nationer och andra ställen. Men när vi blev fler kunde vi inte gärna kalla oss trio längre, så då hette vi Hemkört. Vi var med i en popbandstävling och fick hederspris, för vi var de enda som hade fiol med i sättningen, säger HP Burman, som också berättar att de 1976 spelade in sin enda LP-skiva, I ett hörn av trädgården.
– Samma år bildades världens enda helt jämtskspråkliga band, Hardda ku, hardda geit (Hälften ko, hälften get). Så i år firar vi 35-årsjubileum, med i stort sett samma sättning, lägger han till.
Han ingick också i bröderna Anders (mer känd som Lillen) och Per Eklunds bluegrassband Joyboyz (”Med z på slutet för att reats med dansbandsfolket!”).
– Enda gången jag figurerat i kvällspressen, på sportsidorna, kommenterar HP Burman lakoniskt pressens lätt hysteriska jakt på kommentarer efter den förre Europamästaren Lillen Eklunds död.
Men livet har trots allt inte bara varit musik för HP Burman. Han är ju enligt egen utsago också ”evig student”.
– Det har väl hänt att jag öppnat en och annan bok, säger han låtsat blygsamt om sina studier och berättar att engelska, nordiska språk och litteraturvetenskap ingår i hans fil kand-examen.
Han skulle gärna vilja komma längre med sin forskning om de gotiska reminiscenserna i jämtskan, ett ”språk” han lärt sig och lärt sig älska här i Uppsala, långt innan han första gången satte en fot i Jämtland. Han är sedan länge medlem i Republiken Jämtlands regering och har ensam eller med Hardda ku spelat på Storsjöyran varje år sedan nystarten 1983.
Han har tonsatt flera dikter av den jämtske poeten Ecke Olsson, bland andra Jämtlandstaus.
– Den spelas faktiskt på klockspelet i rådhuset i Östersund varje dag kl 14, säger HP Burman med uppenbar stolthet.
Han kallar sig multiinstrumentalist, icke utan skäl.
– När jag var liten hörde jag att Oscar Rundkvist, som spelade med min stora idol Povel Ramel, behärskade 53 instrument och bestämde mig tidigt för att slå honom. Nu spelar jag närmare 60 och siktar in mig på att slå Ale Möller, som visst spelar 70 instrument, säger HP Burman avslutande.