Är man född i Åretrakten så är det naturligt att man har ett visst intresse för utförsåkning. Fick man, som Lasse Forss, dessutom bära Ungerns nationsskylt vid invigningen av alpina VM 1954, så är det också naturligt att man ville vara med när Åre återigen var VM-arrangör 2007.
– Jag anmälde intresse för att delta och antogs för utbildning till portdomare. Så jag såg Anja Pärsson när hon tog sina guldmedaljer, från nära håll, även om det bara var en väldigt kort stund av hennes åk. Och blir det OS 2022, så ställer jag upp, säger han hoppfullt.
Hans pappa var representant för ett grossistföretag för souvenirer och hade distriktsrekordet på 400 meter löpning. Hans mamma var hemmafru.
Skolgången skedde på ett numera ovanligt sätt. Först gick han i B 2-skola i hembyn Såå, nära Åre, till och med sjätte klass. Det innebar att två årskurser delade på samma lärare. Sedan gick han realskola i tätorten Järpen, varefter han gick korrespondensgymnasium.
– Vi koncentrationsläste och tenterade i Östersund. Däremellan satt vi i biblioteket i Järpen och pluggade på egen hand med stödundervisning av realskolans lärare. I övrigt var det korrespondensstudier hos Hermods, berättar han.
Det fanns emellertid tid över till annat.
– Vi bildade orkester och jag spelade piano. Vi hyrde ordenshuset och spelade till dans. Det var bara bebop, Miles Davis och Art Blakey och sådant, inga standardlåtar. Men folk dansade! Sedan uppmanades jag att lära mig spela tenorsax, för ordinarie saxofonisten ansågs för dålig. Efter tre veckors träning spelade jag till dans, berättar Lasse Forss.
Studenten tog han i Malmö, som privatist, den 10 december 1962.
– Det var ju ett ovanligt datum för studenten, och det blev inte mycket till firande. Så när jag låg i lumpen på I 5 i Östersund och det var dags för studentexamen där så smet jag ut, civilklädd och med studentmössan gömd under kavajen, och beblandade mig med de nybakade studenterna. Lumparkompisarna var där och hissade mig och jag var den enda som snurrade ett helt varv och blev avporträtterad på förstasidan i både Östersunds-Posten och Länstidningen. De andra studenterna måtte ha undrat vad det var för en som fanns på alla bilderna från deras student, säger han med ett av samtalets många bullrande skratt.
Han kom till Uppsala med avsikt att bli mattelärare och läste också matematik och fysik. Han hade mellan studenten och värnplikten arbetat som mattelärare i olika skolor i Jämtland. Innan han reste till Uppsala sålde han alla musikinstrument.
– Jag fick en så där konstig idé att jag skulle plugga här i Uppsala, men så blev ju ingalunda fallet. Jag var nog inte så flitig, erkänner han.
I stället mötte han studentlivet med öppna armar, blev klubbchef på Norrlands nation.
– Jag skötte artistbokning och sådant. Vi hade Dizzy Gillespie, Clark Terry, Radiojazzbandet och Teddy Wilson här. Radion sände konserterna, så vi behövde inte ens betala något. Det var då jag träffade Cecilia. Hon var motsvarande på Klubb Fridolin på V-Dala, minns han.
Han deltog vidare i diverse lussespexskrivande och var med om att skriva en pjäs, som de sedan turnerade i Norrland med.
Något litet studerande hanns ändå med. Han läste matte, fysik och astronomi och arbetade på Linnéskolan under studierna.
– Jag är övertygad om att jag var en jäkla bra mattelärare, tänker han högt.
Sedan tog lärarvikariatet slut.
– Och det var nog bra. För då började jag läsa företagsekonomi och ADB, säger han och berättar att han med dessa meriter kom till Skandia, via aspirantskolan i Stockholm, och anställdes vid Uppsalakontoret 1975.
Han var sedan länge medlem i Moderaterna och hade en del uppdrag. Samtidigt spelade han med i Uppsala blåsorkester. Detta hade inget med varandra att göra, annat än att han slutade med båda sakerna samtidigt, 1983.
– Då sade jag åt Cecilia: Skall inte du börja med politiken i stället? Du kan ju hålla reda på papper och sådant, som jag inte kan, berättar han.
Och på den vägen är det ju.