Genom hela sitt liv har Calle Carlsson kombinerat sina två intressen, musik och arkiv. De två delarna följt honom åt.
Han tar fram gitarren. Lutar sig fram och sjunger.
”Och Fredrik han tar hennes skrynkliga hand,
och Agda hon skrattar med hela sin tand.
”Jag är gammal och skröplig och sjuklig och matt,
så kyss mig försiktigt”; sa Agda von Skatt.”
De första LP-skivorna han köpte var med Robert Broberg och Stefan Demert.
– Jag tänkte, kan man skriva sådana låtar, då vill jag också vara med, säger Calle Carlsson. De var mästare på att använda språket.
Han började lyssna mer på visor och när han själv var i tjugoårsåldern började han skriva egen text och musik. Då han sjöng på en privat fest kom en kille fram till honom och undrade om han inte kunde tänka sig att sjunga i Universitetsaulan. Det blev hans första framträdande inför publik. Han var försångare till Cornelis Vreeswijk som uppmuntrade honom att fortsätta med sången.
Och det gjorde han. Men sitt historiska intresse släppte han aldrig.
Ända sedan Calle var tolv år har han tyckt om att spendera tid sittandes i arkiv, att släktforska och leta i det förgångna. Intresset delade han med sin pappa som själv var historiker. Calle har lyckats försörja sig genom att arbeta med båda sina intressen. Hans yrken har inneburit så skilda saker som att forska på arkiv och att skriva och framföra visor.
– Det ena är väldigt introvert och det andra är väldigt extrovert, säger han. Jag har båda delarna i mig, jag är social samtidigt som jag är en ensamvarg. De flesta människor är nog på det viset.
Nu för tiden arbetar han bara som historiker och forskare, men det händer att han åker ut och sjunger fortfarande. Det var Calles visor med humoristiska inslag som blev populärast.
– Det är lika roligt att skriva allvarliga som roliga låtar, men jag fick epitetet ”den humoristiska”. Det var nog de låtarna som gjorde att jag stack ut.
Det är inga speciella teman i hans texter som återkommer, utan det viktiga är innehållet och meningen.
– Visan handlar för mig om att berätta. Mina texter har mycket med ”ordvrängeri” att göra, säger han.
Han gillar att uppträda inför publik.
– Det finns likheter mellan musiken och forskningen på det sättet, säger han, med musiken sitter man själv och skriver för att sedan uppträda inför publik med sitt material. Det är samma sak med forskningen, jag samlar in material som jag sedan presenterar inte bara genom att skriva böcker utan också genom att hålla föredrag.
Trots sitt stora historiska intresse så har han aldrig sett sig som en historienörd.
– Jag är mest intresserad av socialhistoria och liknande. Jag brukar säga att jag var intresserad av kungar och krig fram tills att jag var åtta, skrattar han.
Han disputerade som femtioåring med ett projekt där han undersökte hur medborgarskapsärenden hanterades från mitten av 1800-talet fram till början av 1900-talet. Han studerade ifall man kunde se någon konkret diskriminering i dessa ärenden.
– De som diskriminerades var judar från det ryska tsarimperiet, säger han.
Han har fortsatt med ett liknande forskningsprojekt men under en senare tidsperiod och har skrivit flera artiklar om svensk-judisk historia.
Han har själv judiska rötter på sin mormors sida, vars föräldrar kom från Polen. Genom släktforskning har han kunnat hitta släktingar runt om i världen.
Nu ska Calle fylla sextio år, men någon åldersnoja har han inte.
– Den får anstå tills jag fyller sjuttio, säger han, och då tänker jag bota den genom att lära mig köra motorcykel eller på annat lämpligt sätt.