Litet och gott är lycklig lott står på bonaden i köket hemma hos Ester Andersson. Huset i Östervåla har varit Esters hem sedan hon gifte sig med Evert 1934. Han är död sedan 40 år tillbaka.
Ester visar senaste numret av veckotidningen som ligger uppslagen på köksbordet. Där står det om 105-åringen i Tierp som av misstag kallades av kommunen till förskolan i tron att rörde sig om en femåring.
– Men det är sant att när man fyllt 100 blir man som barn på nytt och behöver hjälp, säger Ester.
Fyra barn fick de, Ester och Evert, tre av dem är i livet och två av dem – Birgitta Evertsson och Kenneth Evertsson – är med vid intervjun.
Ester föddes i Svia och bodde därefter några år i Brunnsbo. När hon var sex år flyttade familjen till Ragnarbo. Hon hade åtta syskon, av dem är endast yngre systern Eina i livet.
– Skolan fanns i Kanikebo. Fröken ansåg att jag borde läsa vidare, men far och mor tyckte det var lyxigt. Efter folkskolan arbetade jag därför i jordbruket hemmavid. Sedan gifte jag mig, uppfostrade barnen och skötte hem och trädgård.
Krigsåren 1942–1945 tog familjen emot ett finskt krigsbarn, Pekka, som gick i skolan i Östervåla och lärde sig svenska. Men en tid efter krigsslutet emigrerade Pekkas familj till Kanada och kontakten bröts.
Redan som litet barn var Ester förtjust i djur. I Ragnarbo fick hon ta hand om en hundvalp.
– Jag blev som en mamma åt den, valpen sov i min säng och följde mig överallt. Men här i huset har vi mest haft katter.
Maken Evert var målare, sonen Kenneth gick i hans fotspår. Under 1970-talet arbetade Ester som hemsamarit. Nu behöver hon själv en del hjälp i hemmet, men det mesta sköter barnen om. Hemtjänst har hon endast en dag var fjärde vecka.
Eftersom huset värms upp med en vedeldad kökspanna behöver hon hjälp att bära fram bränslet.
– Jag vill inte gärna gå utomhus på vintern då jag har besvär med ett knä. Då sitter jag hellre och ser på sjön genom fönstret. Det är en vacker tavla.
Så när som på onda knän har Ester Andersson klarat sig från sjukdomar och har den dag som i dag är inga mediciner.
– På sommaren brukar jag gå ut i trädgården och se hur det växer och mognar.
Så berättar hon om skatparet som i många år haft sitt bo uppe på en hagtornsbuske några meter från köksfönstret.
– De är trevliga, och långlivade.
I många år har Ester Andersson varit med i kyrkliga syföreningen i Östervåla. Skall man till att fylla hundra har förstås många av de vännerna hunnit gå bort, men i syföreningsgänget hänger fortfarande alla med.
Evert och hans bror Emrik var med och bildade IOGT-logen Aspnäs Hopp en gång för länge sedan. Under Esters långa liv har logen hunnit med att ha sin uppgång och topp med ungdomsfester, danser utan alkohol, teater och annat skoj, för att sedan tyna bort och läggas ner och slutligen förlora sig i historiens dunkel.
– Då, på tiden när jag var ung, hade i stort sett varenda by en nykterhetsloge där ungdomarna kunde roa sig, säger Ester.
Och vad har inte en hundraåring i dag fått vara med om av teknisk utveckling? Ester minns när elektriciteten kom till Ragnarbo vid juletid 1924:
– När montörerna slog på strömmen och lamporna tändes – det var underbart! Vi barn sprang runt och tittade överallt. Det lyste till och med i ladugården och på logen.
Vid den tiden började också automobilerna dyka upp på landsbygden. Barnen stod vid Grinda och såg dem strutta förbi. Den som hade en slant kunde köpa en åktur.
Tåget kom emellertid aldrig till Östervåla och Ester har bara rest med tåg en gång i sitt liv, mellan Västerås och Sala.
– Det var bara för att jag ville prova. På äldre dagar har jag åkt mycket buss på resorna med syföreningen.
Grinda var en samlingsplats. Namnet syftar på att flera av Åby byvägar, eller gränder som de kallas på Vålamål, mynnar där det tidigare fanns en stor trägrind över landsvägen. Där fanns också affären. Och där såg barnen med förundran på likskaran som följde efter hästdragna likvagnen när någon i någon by gått hädan.
– Det var så på den tiden. Man förstod tidigt livets villkor, säger Ester Andersson.