Mer än ett hundliv för forskare

En person som började som brevbärarbiträde och slutade som avdelningschef på Naturhistoriska riksmuseet och dessemellan hunnit vara fabriksarbetare i Hallstavik och Herräng, chaufför i Norrtälje och under gymnasisttiden som 26-30-åring utbilda sig till instruktör, domare och lärare i hundtjänst måste sägas ha levt ett rikt liv.
Detta är i stark förkortning vad Staffan Thorman gjort, men vi börjar från början.

Han är född i Birkastan i Stockholm och han karaktäriserar själv sin barndom med ensamstående pappa som "inget vidare".
- Jag började arbeta som springschas. Som 15-åring fick jag anställning som expressbud på Posten. Så då kunde jag försörja mig själv och ta realexamen.
Som 18-åring flyttade han till Roslagen, där hans morföräldrar bodde, och jobbade under åren 1963-68 som skiftarbetare, först i Hallstavik och sedan i Herräng, som chaufför och traversförare. Sista åren innan han som 26-åring började på gymnasiet i Norrtälje körde han tankbil.
- Jag gick på vanligt gymnasium, tekniskt gymnasium. Det fanns en sex sju andra "överåriga" elever där, så de föste ihop oss i en klass, berättar han och lägger förklarande till att han under gymnasieåren försörjde sig som taxichaufför.

Intresset för natur och djur har han haft hela tiden och han skaffade sin första hund i Herräng. Parallellt med gymnasiestudierna utbildade han sig till lärare i hundtjänst på Statens hundskola i Sollefteå.
Efter studenten började han läsa kemi och biologi i Uppsala.
- Fast jag bodde kvar i Norrtälje och körde skrotbilar till och från Uppsala.

Efter grundexamen blev han tillfrågad av sin professor om han inte ville fortsätta, så han blev doktorand 1977, i marinbiologi.
- Vi var flera forskare och doktorander som hade anslag från Naturvårdsverket för Kustzonsprojektet för att studera kustzoner i hela Sverige. Jag själv höll mycket till utanför Gräsö och studerade grunda bottnars fisksamhälle, berättar han.
Efter disputationen 1983 var han kvar på institutionen som forskare och lektor tills han blev anställd på Naturhistoriska riksmuseet, där han stannade till årsskiftet 2008-2009, då han gick i pension. 1989 blev han av regeringen utnämnd till avdelningschef för publika avdelningen, en tidsbegränsad tjänst i sex år.
- Då var jag chef för utställningar, program och skolverksamhet. Så jag var i princip utställningschef. Sedan blev jag regionalchef, vilket innebar att jag ansvarade för Riksmuseets verksamhet utanför Riksmuseet, förklarar Staffan Thorman.

Bland annat var han i Sarajevo genom Kulturarv utan gränser och hjälpte till att bygga upp Nationalmuseet där. Han var också i elva år ordförande i Namsa, Naturhistoriska museers samarbetsorganisation, där alla naturhistoriska museer och botaniska trädgårdar i Sverige ingår. Under de åren samarbetade han mycket med kulturhistoriska museer.
- Så jag fick lite inblickar i världen utanför min snäva naturvetenskapliga horisont, säger han med en för specialister inte alltid så vanlig blygsamhet.

Så småningom kom han tillbaka som avdelningschef för publika avdelningen på Riksmuseet, och den gången var uppdraget att slå ihop det kombinerade planetariet och Imaxbiografen Cosmonova med den övriga offentliga verksamheten.
- Vi bytte ut all teknik, så nu är det digitalt, vi kan visa 3D och det är väldigt modernt, säger han med påtaglig stolthet och tillägger att det numera är omkring 600 000 besökare per år på hela anläggningen.
Sedan pensioneringen har han inte varit sysslolös. Han sitter med i Uppsala universitets museiråd, han sitter med i referensgruppen för en utställning på Livrustkammaren nu i vår.
Och så är det det där med hundlivet. Han är förbundsordförande för Brukshundklubben, en organisation med omkring 68 000 medlemmar.
- Och allt bygger på ideellt arbete. Det tycker jag är fantastiskt, säger han och lägger till att det inte finns någon motsvarighet någon annanstans i världen, även om det finns enstaka brukshundklubbar i Finland och Norge.
Vid sidan av alla uppdrag forskar han kring hundens historia med människan.

Hans intresseområde är hundens del i det mänskliga sociala samhället. Han konstaterar bland annat att vargens och människans sociala system egentligen är väldigt lika.
- Ju mer vi lär oss om djuren, och hur lika vi är de andra djuren, desto mer betänksam blir man om vårt förhållande till djuren. Det leder till en viss eftertanke, konstaterar han.

Mer än ett hundliv för forskare

Staffan Thorman ser likheten mellan människa och djur. Det leder till eftertanke, menar han. Nu fyller han 65 år.