Det är ett välbekant ansikte som möter läsaren av dagens grattisintervju på familjesidan. Ulf Lundin, det är så han heter. Har i 42 år varit i den mediala uppländska hetluften ända sedan han i början på 1970-talet gjorde praktik på då nystartade Upplandsnytt. Han är en lokal medieprofil. Men en del av de jobb han sänt som radio- och tevereporter gav eko också nationellt. Jämför faktarutan!
Han fortsatte att jobba några år efter den officiella pensionsåldern, men har nu blivit pensionär på heltid. Och trivs med det. För precis som många andra pensionärer har han inte lagt sig på sofflocket, utan är fortfarande aktiv. Men numera på andra områden än tidigare.
– Jag njuter av friheten. Tidigare var jag tvungen att hålla mig uppdaterad på i stort sett allt som hände och då särskilt i Uppland. Nu läser jag tidningar, lyssnar på radio och ser på teve på ett annat sätt. Jag koncentrerar mig på sådant som verkligen intresserar mig.
Och det är inte så litet det – vilket redan delvis framgått av faktarutan.
Vi har stämt träff med honom utanför hans bostad vid gamla Granskolan på Sysslomansgatan i Luthagen. Det är i Luthagen han vuxit upp och det är hit Luthagskillen nu återvänt. För gott. Han har slutit cirkeln.
Han pekar på en fastighet belägen ett stenkast från bostaden på andra sidan Sysslomansgatan.
– Där, på nummer 17, på andra våningen bodde jag ända tills jag var 15 år. Pappa var tandläkare och mamma tandsköterska, och de hade praktiken i anslutning till bostaden. Så när jag och min bror var små, låg vi ofta och sov i barnvagnarna på balkongen, medan de jobbade. Vår lekplats var gården på Torsgatan 12, precis där Luthagens livs nu ligger.
Att han är nöjd med att vara tillbaka på "mamma gata" är inte att ta miste på. Men trots att han har sitt hjärta där, är han kritisk till hur Luthagen utvecklats.
– När jag växte upp, och gick på Sverkerskolan, var Luthagen en idyll med mycket grönska och luft mellan husen. Dessvärre har jag fått uppleva hur stadsdelen med tiden mer och mer förvandlats till en tätbebyggd stenöken.
Tonåren var ganska stökiga, säger han. Om än inte två år i varje klass tog han god tid på sig att gå ut gymnasiet på Katedralskolan. Det var mycket annat - och roligare – som lockade.
– Jag hade mitt andra hem på studentnationerna. Man var inte så noga med leg på den tiden. Han var också ofta anlitad som DJ (diskjockey), på dåvarande Profeten på Sysslomansgatan, tillsammans med Lasse Svensson, Uppsalas blivande krogkung.
Vad han skulle bli när han blev stor hade han då inte en aning om. Så efter avlagd studentexamen på allmän social linje började han läsa juridik. Men utan större entusiasm.
– Jag tyckte inte det var särkskilt kul, så när en kompis berättade om hur det var att gå på journalisthögskolan, tyckte jag det lät mycket roligare. Jag sökte och kom in i Göteborg.
Det var under praktiken på journalisthögskolan 1970 han återvände hit till då nystartade Upplandsnytt på Sveriges Radio. Och det var då han mer eller mindre snubblade över sin första stora nyhet. Han hade varit på V-Dala nation med några kompisar och när de gick därifrån sent på natten hörde de några smällar som de först trodde var fyrverkerier.
– Jag hamnade i upplösningen av skottdramat vid Profeten. En k-pistbeväpnad kille, som sköt ner fem ungdomar precis utanför mitt barndomshem på Sysslomansgatan. Den morgonen fick jag rapportera nyheten i Ekot.
Och så har det fortsatt. Andra jobb han särskilt minns är till exempel serien om utvandringen till Bishop Hill, OS i Los Angeles 1984 där han bevakade alla uppländska deltagare. Dessutom flygolyckan i Gottröra 1991, Centralbadsbranden, Carolas Eurovisionvinst i Rom och Knutbydramat 2004.
Ett radioinslag som väckte uppmärksamhet var direktsändningen av den svenska expeditionens bestigning av Mount Everest 1991.
– Glädjen stod högt i tak när de efter stor dramatik lyckades få upp Lars Cronlund på toppen, och Radio Uppland som första radiostation i världen kunde direktsända Cronlunds röst från toppen.
Nu tar han dagen som den kommer och njuter av friheten, säger han. Men han är inte glömd. Det märker vi. Så gott som alla vi möter när vi promenerar längs Sysslomansgatan hejar eller ler igenkännande. Det har han inget emot. Även om han aldrig strävat efter att bli kändis.