Inför 35-årsdagen håller han som bäst på att förbereda flytten till Stanford, där han ska tillbringa ett år av sina doktorandstudier i statsvetenskap. Men trots att USA-vistelsen är tillfällig har familjen sålt lägenheten i Gottsunda och alla möblerna.
– Vi köpte möblerna på Blocket när vi flyttade in och nu säljer vi dem på Blocket när vi ska i väg. Lägenheten var ändå inte något som vi tänkt bo i hela livet. Vi får hyra något när vi kommer tillbaka igen, säger han.
Och att på detta sätt kasta sig ut i det okända är något han inte känt sig främmande för tidigare heller. Under värnplikten placerades han i amfibieregementet, trots att han inte kunde simma. Den bristande simkunnigheten hade han inte kommuncerat särskilt tydligt inför tjänstgöringen. Och en av de första övningarna var att i grupp, på kommando, hoppa ner från femmans avsats i en simhoppsbassäng. Det var naturligtvis helt vansinnigt för någon som inte kan simma.
– Jag tittade på de andra och såg att de kom upp efter 4–5 sekunder, och tänkte att så länge kan jag också hålla andan. Så jag hoppade, och sen blev allt svart. Det jag kommer ihåg sen är att jag panikslagen försökte klamra mig fast vid bassängkanten medan befälet tog bort mina händer och sa: ”Du ska anhålla om att få komma upp”.
Så småningom förstod de hur det var ställt och värnpliktstjänstgöringen blev hans simskola, om än av det brutala slaget.
– Jag är tacksam mot mina föräldrar att de stöttat mig att testa mina gränser och att prova nya saker, säger han.
Efter värnplikten blev det officersutbildning på militärhögskolan och en tjänstgöringsvända i Tchad. Erfarenheterna som militär har han tagit med sig in i den statsvetenskapliga forskningen som handlar om den politiska processen bakom beslutet att sätta in militär i andra länder. Även om hans fokus är när svenska militärer skickas på utlandsuppdrag så hoppas han ha nytta av året i USA, trots att skillnaderna i beslutsgången kan synas stora.
– Det finns också likheter. Och när det gäller krig och konflikter är USA det stora forskningsobjektet eftersom de är den stora supermakten. USA har också funnits med hela tiden eftersom svenska militärer övar och deltar i insatser tillsammans med Nato, säger han.
Särskilt glad är han också att han nu får en chans att uppleva valrörelsen på nära håll.
– Det ska bli spännande. Det är en lite märklig situation i år genom att ingen sida älskar sin kandidat. Jag har en kompis i Washington och jag har ordnat så att jag kan åka dit för att se den nyvalda presidentens installationstal i januari. Det blir historiskt oavsett vem det är som vunnit, säger han förväntansfullt.
Den 10 augusti åkte han över till USA med äldste sonen Felix, som ska börja skolan. Två veckor senare ansluter hans fru Sofia med den yngre sonen.
Från lägenheten i Mountain View, två stopp med tåget från campusområdet i Palo Alto, räknar han med att cykla de 6–7 kilometrarna till universitetet.
– Då får jag lite motion så att den amerikanska maten inte sätter sig för mycket här, säger han och klappar sig på magen.
Som doktorand blir man behandlad mer som student än i Sverige, där man är en del av det kollegiala sammanhanget vid institutionen.
– Men jag hoppas slippa snickra ihop mitt eget skrivbord av gamla lastpallar, vilket jag fick göra i Tchad. Men som militär har jag vant mig vid att anpassa mig efter förutsättningarna, säger Lars Wikman.