– Jag har fyra barn: Oluoma, Azuka, Ifeanyi och Chioma. Alla har spelat basket på elitnivå, så det har livet handlat mycket om, säger Ann-Katrin.
Hon visar glasskåpet i hallen som är fyllt med utmärkelser, pokaler och medaljer - men tillägger att samtliga barn i dag är över 30 och mer eller mindre har lagt basketbollen på hyllan. Men bloggen, den har hon fortsatt med eftersom hon gillar att skriva så mycket. Dessutom verkar redan nu en ny basketspelande Nnamaka-generation vara på intåg.
– Ett av barnbarnen är två år och han är helt galen i basket. Jag har fyra barnbarn totalt, det är underbart. De är mitt liv.
Ann-Katrin växte upp på en bondgård i Hjälstaby utanför Örsundsbro. På gården fanns förutom höns kor, som hon lärde sig mjölka som barn.
– Det var en bra uppväxt med nära till naturen. Men jag var och är ganska mörkrädd, så jag minns hur nätterna skrämde mig.
När hon var 16 år blev tillvaron ljusare. Familjen flyttade in till Enköping och Ann-Katrin började så småningom engagera sig politiskt. Hon kommer från ett centerpartistiskt hem där föräldrarna senare blev socialdemokrater, men trots det var det vänsterpolitiken som lockade.
– För mig är solidaritet och människors lika värde mycket viktigt. I dag ser vi hur vardagsrasismen ökar, speciellt mot muslimer. Jag tycker det är tragiskt att så många röstar på Sverigedemokraterna.
Ann-Katrin tror en viktig del i bekämpandet av rasismen är att våga gripa in eller säga ifrån. Något hon själv har en hel del erfarenhet av. Hennes man, Jonathan Nnamaka, kommer från södra Nigeria men kom till Sverige för att studera. Han fick ett stipendium på Wiks folkhögskola, samtidigt som Ann-Katrin började plugga engelska, franska och ryska på universitetet. De träffades på en fest och blev kära.
– Min närmaste familj har alltid varit positiva, men vissa har ifrågasatt mitt kärleksval. En gång innan en fest sa en bekant: "du får väl inte gå för din man". Men Jonathan har aldrig försökt göra om mig, han är oerhört jämställd.
De flyttade ihop i Uppsala och bildade familj. I 30-årsåldern bestämde sig Ann-Katrin för att byta bana och bli sjuksköterska.
– Jag var 30 år och hade två barn när jag började sjuksköterskeprogrammet. Efter några terminer födde jag mitt tredje barn, så det blev till att plugga under en lampa om nätterna. Det var tufft, men jag klarade det. Det är jag stolt över.
Hon fick anställning på Akademiska sjukhuset, där hon fortfarande är verksam. Medan barnen växte upp fick hon erfarenhet från både barnkliniken, kvinnokliniken, gynekologin och BB. Men med åren har hon själv fått stora sjukdomsbesvär. Sedan tidigare är hon astmatiker och diabetiker, och lider nu dessutom av den reumatiska sjukdomen Sjögrens symptom. Rullator och färdtjänst har blivit nödvändigt- men hon jobbar fortfarande, nu på sjukhusets kvinnofridsenhet.
– Vi tar emot samtal och agerar stöd till våldsutsatta kvinnor. Det är som att min värld har förändrats i kontakten med dessa kvinnor. På gott och ont.
Kvinnokampen har fortfarande inte kommit tillräckligt långt i Sverige, anser Ann-Katrin.
– Män och kvinnor lever fortfarande inte på samma villkor. Till exempel får de inte samma löner och kvinnor utsätts fortfarande för mäns våld inom alla samhällsklasser. Det är som att vi fortfarande måste höja våra röster för att höras.
familj@unt.se