En stor del av sitt liv har han levt i offentligheten, men sällan medverkat i intervjuer av personlig art. Medan han lagar te i köket berättar han vilket ”rejält rödglödgat helvete” han och framlidna hustrun hade när de flyttade hit 2010 från femtonrumsvillan i Kåbo.
– Vi hade bott där i 45 år.
De fick några år tillsammans på Ekebyhus. Gunilla Strömholm gick bort i Alzheimers 2013, men är ändå påtagligt närvarande. På fotografier ler hon mot oss, och själv talar han ofta om henne – alltid med orden ”Min älskade Gunilla”.
– Jag skötte om henne ett par år. Till sist gick det inte längre. Människor i omgivningen har varit fantastiskt stödjande. Folk är snällare än man tror, och det kan jag säga efter ett långt liv i den akademiska världen.
Stig Strömholm föddes i Boden. Fadern avled när han var två år och änkan flyttade med sönerna till Uppsala. Efter studenten på latinlinjen inleddes hans akademiska bana med en fil kand i romanska språk, historia och nordiska språk.
– Jag har alltid haft humanistiska intressen. Det var en lyckodröm att under första universitetsåret få läsa franska romaner på tjänstetid, säger Stig Strömholm som 1960 började skriva understreckare i SvD.
Men till sist blev det juridiken han fokuserade på, och beskriver sig som "en stilla plugghäst som inte deltog i nationslivet". Så när han i slutet av studierna ombads av en kamrat att bli nationens kurator sa han bestämt nej.
– Jag hade inget med nationen att göra utom att jag använde toaletten där när jag gick på bio. Men min kompis övertygade mig att gå dit för att få träffa en god, klok sekreterare, en juridikstuderande från Skellefteå.
Hon hette Gunilla Forslund, och som förste- och andrekurator delade de båda skrivbord en termin. Paret förlovade sig 1957, och fick ett 55-årigt äktenskap tillsammans. Efter en jur lic i Cambridge 1959 och fiskalsaspirantskap var han tingsnotarie i Södra Trögd. Han berättar om ”en härlig tid med tjuvjakt och hembränning. Men han återvände han till akademien. Främst var det upphovsrätt som lockade, och han tog en tysk doktorsgrad i ämnet. Tillbaka i Uppsala skrev han en avhandling om fransk, tysk och nordisk upphovsrätt, på franska.
– Franskan gick som en fransk militärparad, boom-boom! På den tiden skrev man för hand och lämnade till renskrivning. Jag tänker på det ibland när jag sitter och svettas vid datorn
Han disputerade 1966, blev docent och sedan professor i juridik. Åren 1978–87 var han prorektor, och 1989–97 universitetets rector magnificus. Under alla år har han skrivit: tolv romaner, ett par novellsamlingar, en memoarbok och flera essäsamlingar. Stig Strömholm har tilldelats en mängd ordnar och hederstecken. Själv håller han den tyska orden Pour le Mérite högst.
– Det är den enda som imponerade på barnbarnen. På mitt ordenskors står namnet på tidigare innehavaren Herman Hesse ingraverat.
Stig Strömholms skjorta är anslående välstruken, och jag undrar om han stryker själv? Frågan får honom att lysa upp.
– I högsta grad! Jag skriver om det i mina memoarer. Under den värsta tiden i akademien bar jag frack 40 dagar om året, berättar han, och ger sedan en liten föreläsning i konsten att stryka frackskjortor.
– Det gäller att börja med kragen först, och sedan oket. Andra säger tvärtom men jag vidhåller att det är alldeles fel.