Hon föddes i Mnene Belingwe, dåvarande Sydrhodesia, i dag Zimbabwe. Där bodde sexbarnsfamiljen tills Birgitta var elva år.
– Pappa byggde ett sjukhus och ordnade en sköterskeutbildning. Mamma undervisade i engelska och lokala språket kikaranga.
Hon gick i en liten privatskola och växte upp med tjänare, så när familjen återvände till Sverige hade barnen ingen som helst vana vid hushållsarbete.
– Plötsligt skulle vi börja hjälpa till hemma.
Familjen flyttade till Vaggeryd, där hennes pappa var provinsialläkare, och Birgitta tog studenten 1960 i Värnamo. Eftersom hon var duktig i gymnastik och gillade biologi bestämde hon sig för sjukgymnastyrket.
– Det var min första utmaning: att överhuvudtaget komma in på utbildningen, säger Birgitta som tog sin examen vid Karolinska institutet 1963. På den tiden var sjukgymnast inte ett akademiskt yrke, utan ett ”typiskt flickyrke”. Sjukgymnastyrkets status och akademiska ställning skulle hon själv senare förändra.
Birgitta arbetade som sjukgymnast i 15 år, och sedan som chefgymnast med inriktning på rehabilitering, neurologi och geriatrik. Hon tillbringade även två år i USA, då hon följde med maken Sture som hade forskningsstipendium i Washington och Chicago.
– Jag jobbade i ett halvår på en klinik. Då förekom nästan enbart passiva behandlingar, som varmbad och värmeinpackningar.
Hon utbildade sig till lärare i sjukgymnastik, och var 1978–84 lärare vid sjukgymnastutbildningen i Uppsala. Hon kände alltmer att hon ville utvecklas.
– Vi hade ju enbart klinisk erfarenhet. Det fanns inga fasta belägg och jag kände att någon måste gå vidare.
Birgitta fick erbjudande om att ingå i ett forskningsprojekt, och var doktorand 1984–88. Som den första sjukgymnasten i Uppsala disputerade hon på strokesjukdomars rehabilitering, var lektor vid sjukgymnastutbildningen 1989–2001 och utnämndes 1997 till docent. Tack vare hennes envishet blev utbildningen en egen enhet under Institutionen för neurovetenskap, med henne själv som enhetschef.
Andra institutioner ville få sjukgymnastutbildningen under sitt paraply, men där satte Birgitta bestämt ner foten; sitt yrkes status har hon alltid slagits för.
– Vi ville vara oss själva!
Sin målmedvetenhet och envishet förklarar hon med att hon vuxit upp med fyra bröder.
– Då får man skinn på näsan. Jag har alltid försökt ta för mig om det finns en chans. Jag tar till mig att jag satt sjukgymnastiken på den akademiska kartan i Uppsala.
2001 blev hon den första professorn i sjukgymnastik i Uppsala. Hon har handlett ett tiotal doktorander och medverkat i 60 magisteruppsatser, samt publicerat sig i internationella vetenskapliga tidskrifter.
Sedan pensioneringen har hon sysslat med handledning, undervisning och som expert samt suttit i betygsnämnden. Som emerita har hon vissa uppdrag för olika universitetet i Sverige.
Birgitta har alltid varit aktiv motionär: åkt långfärdsskridskor och längdskidor (åtta tjejvasor) samt cyklat (sex tjejvätternrundor). Knäproblem har dessvärre stoppat hennes framfart i skidspåren: vid en skidolycka på 80-talet lyckades hon med konststycket att slita av båda korsbanden.
– Då opererade man inte korsband på folk som var över 40, eller inte idrottade.
Nu är det gym och promenader med taxen Felix som gäller, och jakt, förstås.
– Jag ville inte bli jägaränka. Så för 25 år sedan tog jag jägarexamen för att kunna dela min mans intresse.