Vi träffas hemma hos honom och hustrun Monica. Makarna ligger i startgroparna inför en resa till Andalusien som är Bo Östens födelsedagspresent.
– Jag har varit intresserad av Andalusien sedan 1950-talet och rest dit i mina tankar så många gånger. Nu blir det första gången jag kommer till de miljöer jag läst så mycket om, säger Bo Östen medan vi slår oss ner vid köksbordet.
Entusiastiskt och initierat berättar han om den andalusiska kulturen, om ett land där judar och araber samsades, om hur den kultur som förstördes av vandaler och hunner häruppe i norr bevarades av araberna.
– Men på 1500-talet kom inkvisitionen. Då var det de kristna som var fundamentalisterna.
Bo Östen växte upp i Sandviken och senare Falköping. Han var tidigt kreativ, och tyckte om att teckna och måla. Men redan när han gick i ettan lade omgivningen märke till att hans syn var nedsatt. Och 1966 förlorade han helt och hållet sina ögons ljus.
– Sedan jag blev blind har jag fått ompröva min syn på mänskligheten. De flesta människor är överraskande hjälpsamma och omtänksamma. För mig som blind är rasism något obegripligt. Man kan inte höra på rösten vilken färg en människa har.
Bo Östen lät dock inte handikappet bli ett hinder. Han läste litteraturhistoria och filosofi här i Uppsala med stöd av sin familj och sina vänner. Som ung spelade han trummor i olika jazzband och skaffade sig congas i mitten av 50-talet. Senare fick han kontakt med musikern Sabu Martinez, och passionen för trummor intensifierades. Här i Uppsala engagerade han sig även i radikala Uppsala kammarteater. Bo Östen stod på scen, översatte pjäser och författade enaktare. På 70-talet var han regiassistent åt Ulf Fredriksson, först på Uppsala stadsteater, sedan på Göteborgs stadsteater.
Ett stipendium gav honom chansen att resa till Haiti, där han studerade kultur och det afrikanska arvet – och lärde sig haitiskt trumspel. Under en vistelse i Brasilien spelade han i gruppen Santiago da Bahia och mötte många toppartister inom brasiliansk musik. Senare skapade Bo Östen sambagruppen Império do Gustavo Wasa här i stan. Under åren har han jobbat som frilansmusiker, varit ackompanjatör i dansstudio och undervisat i trumspel.
Det var just som lärare i trumspel han träffade sin Monica, våren 1995.
– Jag undervisade vid Folkuniversitetet då, och hon kom för att ta trumlektioner. Jag hörde henne prata med de andra eleverna om att lära sig trummor, och hon sa: ”Nu när jag har fyllt 50 gör jag vad jag vill!”, säger Bo Östen vars trumspelande följt honom livet igenom livet. Han övar varje dag.
– När man är ung övar man för att bli bättre. När man blir äldre övar man för att inte bli sämre, sammanfattar Bo Östen som alldeles efter intervjun ska till Folkunviersitetet för att spela med sitt band, Senioruniversitetets jazzensemble.
– Vi är ett gäng som äntligen har tid att ta itu med jazzen på allvar,
Bo Östen är annars överhuvudtaget intresserad av ett vitalt kulturliv. Allvarligt säger han att den bästa samhällsanalysen görs av konstnärer från olika genrer:
– Det är där man hittar den skarpa analysen, som sedan sipprar ner till den politiska nivån. Jag brukar säga att konstnärer ligger 50 år före politiker.
Han tycker också om att diskutera filosofiska problem och är intresserad av olika religioner och deras likheter och olikheter.
– Just nu är jag inne på Egypten och likheterna med kristendomen. Hittills har jag hittat brodermord, återuppståndelse och en obefläckad avlelse.