– Man måste skilja på person och sak. Vårt jobb är så komplicerat att alla gör fel någon gång.Han är felbehandlingsutredare på Akademiska sjukhuset. Den 22 juli fyller han 65 år. Det hade kunnat vara slutet på en brokig karriär – han tänker fortsätta jobba i två år till. Anders Fagerlund har dessutom varit bosatt i Helsingfors. Men hans livsbana tog sin början i gränslandet mellan Sverige och Finland, närmare bestämt i den åländska skärgården.
Det är svårt att få en uppfattning om hur mycket tid som Anders Fagerlund har vistats ute till sjöss. Hans far var lantmätare som seglade runt mellan kobbarna i skärgården. Under somrarna följde resten av familjen med i den stora segelbåten som pappan använde i tjänsten. Resten av året bodde familjen i ett hus som delades med en landskapsarkeolog.
Som ung fick han därför vara med och gräva i vikingagravar. Men skeletten lockade inte. Tvärtom var han betydligt mer intresserad av att rädda personer från att dö.
– Mina föräldrar hade en god vän som var distriktsläkare. Min bror också läkare, och vi är båda övertygade om att det var han som gav oss en positiv bild av jobbet, säger han.
Trots det kunde han lika gärna ha slutat som kapten.
– Det fanns väldigt många sjömän på Åland. Så det kändes naturligt att segla, säger han.
Anders Fagerlund seglade ensam redan som sjuåring. Motivationen fick en ordentlig skjuts när han rankades som den sjätte bäste finnjolleseglaren i Finnland. Till slut blev han handplockad som besättningsman till ett lag som tävlade på elitnivå. Själv tonar han ned sin egen prestation.
– Det räcker inte med att ha en bra rorsman, utan man måste vara ett bra team, säger han.
Efter gymnasiet flyttade Anders Fagerlund till Helsingfors för att utbilda sig till läkare. Samtidigt vaknade ett politiskt engagemang. Och ju längre upp han lyckades klättra i seglarvärlden, desto längre bort ville han komma från värderingarna i den. Till slut hoppade han av elitseglingen.
– Det som fanns runtomkring själva seglingen passade inte mig. Det var ett sådant glassande, säger han.
Några år tidigare hade han anslutit sig till den finska vänsterrörelsen, där han hjälpte till med att ta hand om bostadslösa alkoholister och politiska flyktingar från den chilenska militärjuntan. När Sovjetunionen anföll Tjeckoslovakien skickade rektorn ut ett bud till studenterna om att de skulle ”göra sin plikt”, det vill säga ta till vapen om samma sak hände Finland.
– I stället skrev vi plakat och gav oss i väg för att demonstrera utanför den sovjetiska ambassaden. Polisen tog oss när vi försökte klättra över muren. Det handlade om att vända på saker och att överraska etablissemanget. Jag vet inte riktigt hur det gick ihop med seglarlivet, säger han.
Livet fortsatte med en karriär som barnläkare vid universitetssjukhuset i Helsingfors, vidare till Vasa, sedan som gästande läkare vid sjukhuset i Umeå, och därefter tillbaka till Åland. Under tiden lyckades han hinna med att dra igång den finska miljörörelsen och människorättsgruppen Amnesty Internationals Finlandskontor.
– Min far var en stor humanist som hade starka värderingar i väldigt mycket. Någonstans ifrån kommer ju viljan att skapa en rättvisare värld, säger han.
Sedan 1998 är han bosatt i Uppsala. På helgerna återvänder han till föräldrarnas gamla fiskartorp på Åland.
– Det känns ganska idealiskt. Åland har mycket av det jag tycker om, som flyttfåglarna och blomsterfaunan. I Uppsala har jag tillgång till kultur. Jag är ju en gammal 68:a, så jag håller till på Fyrisbiografen.