I foajén finns det ena kända ansiktet efter det andra, artister, skådespelare, författare och musiker. Här samsas en testosteronstinn Pelle Svensson, plåtad under brottarkarriären, med Brigitte Bardot, Eartha Kitt, Bibi Andersson och ytterligare ett 80-tal personer.
– Det är inte första gången de visas offentligt. En gång hängde de allihopa i Uppsala-Bilds lokaler på S:t Persgatan 22, berättar Rolf som sedan förvarade dem i bostaden på Banérgatan.
– Många av bilderna tog jag på Pub Norrlandia. Det var en nattklubb på Norrlands som hade öppet så länge folk stod på benen. På måndagarna var det Stockholms nation som gällde. Där plåtade jag Eartha Kitt, säger Rolf som har ett rent skrämmande detalj- och personminne – särskilt med tanke på att han under sina aktiva år som fotograf verkar ha lärt känna minst halva Uppsala.
– Jag har blivit kompis med väldigt många här i stan, medger han och berättar sedan anekdoter om läkaren Moltas Erikson, Uppsalaguiden Sven Ruthberg och allvetaren Einar Haglund
– Haglund spelade piano hela förmiddagarna. Av princip läste han inte tidningar för han ville spara på ögonen, säger Rolf och svär på att det är sant att Ruthberg blev portad i Gamla Uppsala kyrka därför att han stört alltför många högmässor med sin genomträngande stämma.
– När han guidade tog han betalt vid ingången till Universitetet och motade upp folk till sal IX. ”Ni kommer ändå att höra vad jag säger!”. Ja, det finns inte sådana människor nuförtiden, reflekterar han.
Rolf växte upp i Hedemora, författaren Martin Kocks hemstad. Som barn trodde han att Kock, med sitt långa vita skägg, var jultomten. Rolfs pappa var hårt arbetande målare, och kritisk till Kock:
– Pappa brukade säga: ”Latare människa än Martin Kock finns inte”. Kock skrev och drack vin medan hustrun skötte familjens pensionat. Och han skulle gälla för att vara arbetarförfattare.
Redan som ung hade Rolf ett brinnande intresse för fotografi, och så fort han hade möjlighet skaffade han sig en Rolleiflex. Han började som postaspirant och blev sedan brevbärare i Västerås och i Uppsala.
– Jag hade den stora äran att få banka på dörren till psyket, södra Akademiska, där Nils Ferlin låg. Jag hade ett expressbrev till honom. ”Stig in”, hördes en dov röst, som fortsatte: ”Fint som fan! Kostar det något?”. Jag svarade: ”Nej” och han sa: ”Lägg det där”. Han rökte så infernaliskt att det var som en Lützendimma därinne i sjukrummet, samma rum där han skrev dikten "Inte ens en grå liten fågel".
Efter 15 år som brevbärare fick han chansen att för första gången fotografera professionellt: genom en vän blev han reservfotograf på Fysiologen under professor Torsten Theorell.
– Det var nog det bästa stället jag jobbat på. ”TT” var bra. Han berättade alltid vad han skulle använda bilderna till. Sedan fick man använda huvudet själv. På den tiden jobbade också Moltas Erikson där, säger Rolf som verkar känna halva stan och har ett person-, tids- och detaljminne som inte kan beskrivas som annat än skrämmande.
Under en skidsemester i Grövelsjön kom han i kontakt med Sune Sundvall som såg att han fotograferade, och som drev arkitekturfirma och var tongivande på glasplåtar. Hastigt och lustigt fick Rolf jobb hos honom i Stockholm och flyttade in i en ateljé med pentry i Ersta. Där blev han kvar i tio år.
– Det var ett petimäterjobb. Sundvall var Sveriges bäste kopist och jobbade åt alla stora. Jag fick lära mig grunderna i jobbet – och en extrem noggrannhet.
I slutet av 60-talet återvände Rolf till Uppsala och den lya han haft kvar i stan. Han kom i kontakt med Uppsala-Bilds Claes Claesson (pappa till UNT-fotograf Staffan Claesson som tagit bilden härintill), som var i behov av en förstklassig kopist. Snart fick han också börja fotografera – han hittade bra, för sedan postaspiranttiden hittade han bra i stan. Ännu fler kändisbilder blev det när han började plåta åt Stadsteatern under Palle Granditskys tid som teaterchef: bilder till program, till skyltning och reklam och pressbilder. UNT hörde också ofta av sig:
– Stig Carlbring som var chef ringde och beställde fotografer, för på den tiden hade tidningarna inga egna, säger Rolf som jobbat med många gamla Uppsalajournalister.
– Man gjorde alltid sitt bästa. Kompisarna som skrev var beroende av en bra bild.