Att kliva in i Karl-Heinz Rätz lägenhet är som att besöka ett välfyllt konstgalleri. På de vita väggarna hänger rader av målningar, som alla var för sig verkar representera en egen stil och inramning.
– Det stör mig inte att tavlorna hänger så nära varandra, jag ser varje tavla som fristående från de andra, förklarar Karl-Heinz innan vi slår oss ner i vardagsrumssoffan.
I över 40 år var han ägaren bakom Uppsala Konst & Ram, en butik som låg centralt belägen på Sysslomansgatan.
– Jag tar fortfarande emot enstaka beställningar, numera i en lokal i Gamla Uppsala. En tavlas inramning är viktig, den bidrar till helhetsintrycket och måste vara av rätt material för att inte skadas av ljussken.
Men att han skulle bli konst- och ramhandlare i Uppsala, det var inte förutbestämt. Karl-Heinz växte upp i Wolgast i nordöstra Tyskland och fick som barn på nära håll bevittna andra världskrigets brutala förödelse. Han bodde med sin mamma och två äldre syskon, medan pappan var officer och frontsoldat i kriget. Deras hus låg nära en raketforskningsanläggning De allierade hade som mål att förstöra.
– Min äldre bror beskrev bombanfallen som en julgran på natthimlen. Eftersom anläggningen var så stor föll en natt bomber även över vårt hus och vi tvingades fly ut på landet. Jag var bara två år då. Sedan kom ryssarna.
Under den ryska ockupationen var hungern ständigt påtaglig. Karl-Heinz minns hur han och syskonen fiskade små abborrar som mamman sedan kokade, för att komplettera den bristfälliga potatissoppan de fick i matranson.
– Ibland gick det krigsfångar genom byn. En gång stannade en av dem framför skålen med abborrar som mamma ställt att svalna i fönstret. Han frågade om han fick äta dem, och när mamma sa ja vände han upp och ner på skålen och åt fiskarna hela - med ben och allt. Han var så hungrig.
Karl-Heinz minns också tydligt det första mötet med sin pappa. När han som sjuåring var ute och lekte kom en man gående emot honom i tyska uniformskläder.
– Han tittade mig i ögonen och frågade om mitt namn var Karl-Heinz Rätz. Sedan sa han "jag är din far". Jag hade aldrig träffat honom förut och blev alldeles förskräckt. Han hade en hårdhet över sitt sätt att tala, som fick mig att förstå vad krig gör med människor.
Tre år senare flydde familjen till Sverige. De hamnade först i Trelleborg, flyttade sedan några gånger men hamnade slutligen i Uppsala där pappan hade fått jobb på Ekeby bruk. Karl-Heinz fick så småningom jobb på Konsum där han var en duktig försäljare. När det kom till arbetsgivarens kännedom att Lars Mollbrink, den välrenommerade konsthandlaren i staden, letade en assistent rekommenderade han därför Karl-Heinz. Mötet med konsten tog på allvar sin början.
– Det var två andra som också hade sökt jobbet. Men jag fick det och började åka på konstutställningar runt hela landet i en stor Mercedes. Det var lätt att sälja konst på den tiden, så jag hade ett jäkla flyt.
När Karl-Heinz väl valde att öppna eget några år senare hade en stor passion för målningar och dess ramar väckts till liv. Många av de tavlor som nu hänger i hans och sambon Gunnels lägenhet är skapade av bekanta han lärde känna under åren som konsthandlare.
Men all konst är inte bra konst, anser han.
– Just nu finns ett konstverk i Carolinabacken som föreställer en DDR-väggmålning. Det upprör mig väldigt mycket, av förklarliga skäl.
ida.forsgren@unt.se