Jan är född i Markim, och växte upp vid Kvinnersta lantbruksskola utanför Örebro, där hans pappa var lantmästare. Efter gymnasiet gjorde han en jordenruntrresa med två kamrater, och det var då hans fågelintresse började spira. Senare gick han en faunistikkurs vid SLU 1998, och blev ”riktigt triggad”.
– Jag brinner för odlingslandskapet och fåglarna, speciellt sånglärkan, säger Jan.
Han är upphovsmannen till det så kallade Lärkruteprojektet. Bakgrunden är den dramatiska minskningen av sånglärkan, som fick honom att på nätterna ligga och grunna på hur utvecklingen skulle kunna vändas. Dagens höstvete är för tätt och för högt för att fåglarna ska kunna söka mat. Lösningen blev lärkrutor, en osådd kvadrat som lärkorna kan landa i, som i dag drivs av Sveriges ornitologiska förening.
– I dag är jag jätteglad över att Lantmännen också använder sig av konceptet. Nu får lärkrutorna plötsligt volym, säger han belåtet.
Han kom till Uppsala 1997 och tog en magisterexamen i biologi vid SLU och en kandidatexamen med statsvetenskap som huvudämne vid Uppsala universitet.
– Jag läste statskunskap för att jag ville bredda mig, och för att jag är intresserad av utvecklingsfrågor.
Efter en praktiktjänst vid länsstyrelsen i Gävle och sommarjobb som fågelguide på Stora Karlsö har Jan haft ett nästan osannolikt flyt i karriären. Först fick han jobb vid Centrum för biologisk mångfald, Sidas helpdesk, och fortsatte sedan till en tjänst vid Naturskyddsföreningens internationella avdelning.
Han arbetar sedan 2011 på Världsnaturfonden WWF som sakkunnig i jordbruks- och naturvårdsfrågor.
– Vi håller till i Ulriksdals slott, som mina barn kände igen från 1750-avsnittet av julkalendern. Jag tågpendlar till jobbet och cyklar sista biten genom den fantastiska slottsträdgården. Som idealist kan jag ju inte ta bilen till jobbet, skojar han. Jan arbetar främst med EU:s gemensamma jordbrukspolitik, naturbetesmarker och övergödningsprojekt runt Östersjön, men också naturvårdsfrågor runt biologisk mångfald.
– Och jag är engagerad i den nationella livsmedelsstrategin, säger Jan, som är en av medförfattarna i den nyutkomna boken ”Maten och moralen – ska Sverige ha en livsmedelsproduktion?”
– Maten är för billig i Sverige, därav det stora svinnet. Skulle till exempel tomater kosta 60 kronor kilot skulle vi tänka annorlunda och värdesätta dem mer.
Hans största privata engagemang är sedan fyra år ordförandeskapet i Upplands ornitologiska förening. Senast har han varit engagerad i att studera och ringmärka nattskärror på Hållnäshalvön i norra Uppland, och berättar målande om nattskärreattrapper, fångstnät och en bandspelare som avger läten som är oemotståndliga för fåglarna. Som många andra fågelälskare bär Jan med sig ett larm som går när någon särskilt rar art blivit synlig.
– Fast numera åker jag enbart på larm inom Uppland. Det häftigaste jag sett i år är en beckasinsnäppa i Ledskärsviken.
Också i hemmet omger han sig med fåglar. Familjen delar vårdnaden om sju hönor och en tupp av skiftande raser med en grannfamilj, och Jan talar nu lika entusiastiskt om hönsen som om beckasinsnäppan nyss.
– Det är kul och spännande med hönsen, och eftersom det blir väldigt mycket ägg är det perfekt att dela dem, jobbet och ansvaret med grannarna.