När hon blev lite äldre och sjöng i något sammanhang fick föräldrarna inte komma och lyssna utan läsa om det i tidningen efteråt. Först efter gymnasiet släppte det.
– Jag har alltid trivts med att uttrycka mig på scenen. Där kommer mitt rätta jag fram. På något sätt är det en fristad där jag kan få vara mig själv och det måste man ju få vara.
Camilla gick musikgymnasiet i Hudiksvall. Tiden där gjorde henne stark och gav henne känslan att hon klarade allt. Under ett år efter det jobbade hon som musiklärare i grundskolan, en tuff men rolig tid. Sedan blev det Uppsala och ett år på Wiks folkhögskola där sången fick ta all plats igen.
– Det här är underbart, kände jag. Sedan fick jag för mig att jag skulle gör något ”riktigt” och sökte till Lärarhögskolan i Stockholm. Jag kom in, bodde ensam i Flemingsberg, stod ut i tio veckor och flyttade sedan hem till mamma i Hudiksvall resten av terminen för allt kändes bara fel. Sedan hörde en kompis från Wik av sig och föreslog att vi skulle flytta ihop i Uppsala och läsa musikvetenskap och plötsligt kändes allt rätt igen.
En dag ringde Ingela Linde, Camillas sånglärare på Wik, och frågade om hon inte ville vara med i kören i DASS, Det akademiska sjukhusspektaklet, av och med Staffan Westerberg, på Uppsala stadsteater. Från repetitionsperioden senhösten 2004 till och med spelperioden våren 2005 stod hon på scenen två–tre gånger i veckan.
– Det var en stor scen, massor av folk och det var helt fantastiskt att få vara i ett så professionellt sammanhang. Och inte minst att få vara på samma scen som Staffan Westerberg. När han gick upp på scenen förvandlades han och gjorde att allt började skimra. Han var helt otrolig!
I samma veva såg Camilla Bergman Widell en annons på nätet där Attraktionsorkestern, Norrlands nations storband, sökte en sångerska.
– Jag hade aldrig sjungit i storband förut men jag fick jobbet. Vi var fyra sångerskor och jag var med i sju år. Det var en häftig känsla att ha tjugo personer bakom sig i bandet. Där träffade jag också min man Olle som spelade trombon.
Sedan fick hon för sig att hon skulle göra något ”riktigt” igen och började på lärarutbildningen i Uppsala. Det var en vilsen tid i Camillas liv. Hennes pappa hade just dött och hon visste inte vart hon var på väg. Hon började fundera på om det verkligen var det här hon ville. En gång tidigare hade hon sökt till SMI, Stockholms musikpedagogiska institut, och inte kommit in men fått goda råd om vad hon behövde jobba på. Nu sökte hon igen och kom in.
– Det var så rätt! Det var som att komma hem. Det här är jag gjord för, kände jag.
Utbildningen tog tre år och sedan dess frilansar Camilla som sångpedagog och sångerska. Hon har haft kurser i enskild sång på Studiefrämjandet och på It-gymnasiet i Uppsala och även privat.
Hon har undervisat både amatörer och proffs, både blyga och säkra. Att hjälpa andra att få den upplevelsen som hon själv har när hon står på scen tycker hon är minst lika häftigt som att sjunga själv.
– Att sjunga är ju så naket och skört. Du kan inte gömma dig bakom ett instrument. När man känner att man kan uttrycka sig och får kontakt så är det ju en fantastisk känsla.
Nu har Camilla Bergman Widell gått igenom sina lådor med eget material och spelat in en skiva. En dröm som har gått i uppfyllelse. Hon beskriver skrivandet som att musiken redan finns där i huvudet och så kan det komma en melodislinga rätt vad det är, när hon diskar eller står i duschen. Texten kommer samtidigt med musiken och själva jobbet börjar först när hon ska skriva nästa vers. Drömmen är att få göra konserter med eget material.
Plötsligt får hon en kram av en vän som passerar vårt kafébord. Hon har engagerat Camilla som sångerska på sitt stundande bröllop och tidigare på sin dotters dop och hon ger henne nog den bästa recensionen hon kan få innan hon ilar vidare: ”Gåshudsläge.”