Christine är född i Vancouver, Kanada. Redan i barndomen var hon en hängiven djurvän, den sortens barn som gick omkring med en tam mus i fickan, och som kunde komma hem till mamma med en snok i handen.
Musik var också tidigt ett stort intresse; hon sjöng och spelade piano.
– Men det var mycket en medelklassgrej, sånt man skulle kunna, reflekterar hon och berättar att vändpunkten kom när hon som elvaåring fick The Joan Baez song book.
– Då insåg jag att man kunde spela och sjunga för nöjes skull också. Efter det har musik varit en viktig del av livet.
Familjen bodde i USA ett par år innan de flyttade till Sverige.
– Det blev Örebro och jag var inte positiv till flytten, säger Christine. Hon kunde ingen svenska och upptäckte till sin bestörtning att de flesta i Örebro, inklusive lärarna, inte behärskade engelska.
I tonåren blev hon alltmer miljömedveten, läste Rachel Carsons ”Tyst vår”, och gjorde på gymnasiet ett specialarbete om vattenkvaliteten i sjön Unden i Tiveden.
– Det var då jag insåg att även jag som enskild person hade en viktig uppgift att fylla, säger Christine som träffade sin blivande make 1970. Hon var 15 och han var 17. De gifte sig 1976 och bosatte sig i Sunnersta. 1994 flyttade de ut på landet och hon skaffade häst, en direktimport från Island, efter en trivseldag på jobbet på Jordbruksverket där det ingick ridning på islandshäst.
– Det var så underbart roligt. Jag hade inte suttit på en häst sedan barndomen och var vid det tillfället 37 år, säger Christine som sedan dess har fött upp fyra föl och hoppas på ett femte nästa vår.
– Att följa dem från föl till färdiga ridhästar är så kul och intressant.
Hon ville jobba med miljö och natur men visste inte i vilken form.
– Djurintresset hade alltid funnits, men kallet att jobba för en bättre miljö kändes viktigare.
Efter sin agronomexamen 1979 var hon en tid Sveriges yngsta agronom – trots att hon fött barn under studietiden. Som forskningsassistent på SLU studerade hon effekter av luftföroreningar på växter och växtsjukdomar, och fortsatte som lantbrukskonsulent vid Jordbruksverket som växtnärings- och miljöexpert fram till 1998.
– Jag har även haft förmånen att arbeta med jordbruks- och miljöprojekt i Baltikum från 1994, och upplevt den fantastiska utvecklingen både på miljöområdet och i samhället.
I slutet av 90-talet var hon forskningsledare vid Institutet för jordbruks- och miljöteknik. Fram till 2001 var hon generalsekreterare på Baltic 21 på miljödepartementet, där hon ledde det internationella sekretariatet och internationella förhandlingar om hållbar utveckling. Mellan 2002 och 2004 var Christine internationell forskningsdirektör vid JTI och förde över vetenskaplig kunskap om svensk lantbruksteknik och miljöfrågor till Baltikum och Polen. Sedan blev hon fram till 2007 vice director för The Baltic University Programme vid Uppsala universitet, och fram till 2011 director.
Sedan 2011 är Christine samverkanskoordinator och projektledare på fakulteten för veterinärmedicin och husdjursvetenskap på SLU. Hon arbetar med ett samverkansprojekt mellan forskning och näring för lantbrukets produktionsdjur, och har startat en fundraisingverksamhet på fakulteten, SLU, som dragit ihop 15 miljoner hittills. Fakultetetens EU-forskningsteam är också en viktig uppgift. Hon har hittills ordnat två lobbyingresor till EU-kommissionen i Bryssel och medverkar till en tredje i höst.
– Mitt yrkesliv är en lång rad tillfälligheter. Jag har blivit handplockad till nästan alla jobb de senaste decennierna, men använt mitt intresse för miljö och hållbar utveckling som en kompass.