När man intervjuar en människa är det bra att veta vad han eller hon heter. När jag därför frågar Karl Gunnar Fredriksson om vad man skall kalla honom, får man som svar att detta beror på.
– Jag heter ju Karl Gunnar, men det är det ingen som kallar mig. Jag brukar heta Karl G på bokomslagen, för det ser bättre ut än bara Karl. Och det finns de som kallar mig KG. På läroverket, där man bara hette efternamn, kallade kompisarna mig för Fredrik och några för Fredde, svarar Karl G Fredriksson.
Han är född och uppvuxen i Uppsala, där hans mamma var hemmafru och hans far var industritjänsteman på Nymansbolagen.
– Så jag blev tidigt cykelindoktrinerad. Kör förstås Crescent, som jag fortfarande kallar ”Världsmästarcykeln”.
Han började i Vaksalaskolan och gick sedan från realskolan till studenten på Högre allmänna läroverket.
– Så när som på några månader under lumpen har jag bott hela mitt liv inom de här få kvadratkilometerna, konstaterar han.
Under gymnasiet var han engagerad inom idrotten, något han fortsatte med även senare.
– Jag höll på med häck och stavhoppning, för en så där 40 kg sedan, och tog en del skol-DM. Och så var jag duktig handbollsmålvakt, stod i landskapslaget, både som junior och senior. Lite senare började jag med rugby, när den kom hit, och blev dubbel svensk mästare 1969 och -70 och skandinavisk mästare 1971, säger han, icke utan stolthet, vilket också framskymtar i tillägget:
– Och Lilian blev ett slags rugbygroupie, som för egna pengar reste till bortamatcher runt om i landet!
Han gick på reallinjen, som det förväntades av pojkar med bra betyg, och läste till och med lite matte vid härvarande universitet. Samtidigt började han se sig om inom humaniora, utan att egentligen ha någon klar plan för sina studier.
– Gudskelov körde jag på en mattetenta. Tänk om jag klarat den. Då hade jag kanske fortsatt med två betyg, och blivit fast! säger Karl G Fredriksson och nästan ryser vid minnet.
I stället blev det historia, litteraturhistoria, estetik, teaterhistoria och filmvetenskap.
– Jag hade till och med planer på att doktorera i litteraturhistoria, hade forskarbord på Carolina. Men där hade jag till granne en grånad, lätt möglig farbror med bordet fyllt av lika mögliga gamla böcker. Så jag bestämde mig för att så ville jag inte bli, och slutade.
I stället skrev han till några bokförlag och uttryckte önskemål om att börja arbeta där och fick jobb, direkt, på Bonniers fackboksredaktion.
– Mina elever på översättarprogrammet här blir så avundsjuka när jag berättar det, säger han förtjust.
Han drabbades sedan av den första förlagskrisen, fick sluta och började i stället på Gleerups och kom så småningom till Askild & Kärnekulls förlag, som han betecknar som en spännande period.
– De hade ju större skulder än omsättning i början, berättar han.
1983 startade han och Lilian företaget Regina Konsult AB, ett förlagskonsultföretag, som utför allehanda uppdrag som översättning, lektörsläsning och redaktionell hjälp.
Lilian och han träffades redan 1965, något som nu nogsamt firas varje år, och de gifte sig 1969, något som firas ”väldigt ordentligt”.
– Efter 40 år förnyade vi bröllopslöftena, i stor stil, i Jagellonska koret i Domkyrkan och vi fick till och med klockringning av domkyrkoklockorna, minns han förtjust.
Mycket av verksamheten kretsar kring deckare, de ansvarar exempelvis för Deckarscenen på Bokmässan i Göteborg, där de också delar ut Temmelburken till barn- och ungdomsdeckare ”i Ture Sventons anda” med mycket mera.
Men allt kretsar inte kring ond, bråd död. Just nu har de som ett långsiktigt projekt att skriva en bok om Themsen, från källorna till Nordsjön.
– Vi bor på något trevligt hotell och så går vi längs floden och ser på sevärdheter. Och så kanske vi tar taxi eller tåg tillbaka, berättar Karl G Fredriksson.
– Vi har inte räknat med att bli rika på våra böcker. Vi har i alla fall inte blivit det hittills, avslutar han.