Somliga personer blir på något vis Uppsalabor hur länge de än bott på annan ort. Kumlasonen Håkan Nesser är väl ett exempel på det. Filmregissören Harald Hamrell kan också räknas till denna skara av förlorade söner som staden inte riktigt gett upp rätten till.
– Ja, växer man upp i Uppsala vill man nog gärna flytta därifrån så fort man kan, säger han och antyder att allt det akademiska ibland kan bli övermäktigt.
– Men nu kan jag sakna Uppsala. Fast jag har ju en fot kvar där. Mina föräldrar bor ju där, så jag kommer dit rätt ofta, lägger han till.
Sina föräldrar beskriver han som mycket positiva men inte just vad man nu skulle kalla curlingföräldrar.
– De var ju väldigt uppe i sina yrken. Så jag blev mycket tidigt ett nyckelbarn. Man kan väl säga att de satsade på en fri uppfostran – om det sedan berodde på att deras jobb tog all tid eller på en medveten policy låter jag vara osagt, säger han med ett roat leende.
Han började filma redan tidigt, vilket man kan se om man går in på Harald Hamrells hemsida och tittar på ”Really old stuff”, där man kan hitta hans första super 8-film Snorre och mumien, som han gjorde i elvaårsåldern. I den vevan sökte han rollen som Emil i filmerna om Emil i Lönneberga – och kom tvåa.
– Jag blev väl lite ledsen då, men min syster Ulla, som hade jobbat som skådespelare med Vilgot Sjöman, tyckte att jag skulle skriva till honom och fråga om han hade någon roll åt mig. Det hade han och jag fick en liten roll i En handfull kärlek, berättar Harald Hamrell.
Som en följd av den rollen blev han sedan uppringd av folket bakom filmen Pojken med guldbyxorna som frågade om han ville provfilma för titelrollen. Det blev hans väg till berömmelsen.
Detta ledde i sin tur till nya roller och när han sommaren 1977 hade gjort en liten roll i Bo Widerbergs film Victoria frågade Widerberg, som sett Haralds intresse, om han ville stanna kvar och vara regiassistent under resten av inspelningen. Också det ville han.
– Och sedan var jag med på alla Bos filmer så länge han levde, trots att jag mot slutet redan börjat ha egna uppdrag, säger Harald Hamrell.
De egna uppdragen var, förutom kortfilmer som Scener ur ett handfats liv, tv-produktioner som avsnitt av Snoken, Den vite riddaren och Storstad. Kort därefter kom hans första egna spelfilm, Vinterviken, varefter det inte dröjde så länge innan han återknöt bekantskapen med Sjöwall-Wahlöös värld kring kommissarie Martin Beck, en värld han ju först lärde känna i Widerbergs Mannen på taket.
– Ja, jag har varit med på elva stycken, men nu har jag sagt nej till flera, säger han.
– Jag kopplas ju ofta ihop med Beckfilmerna, men jag har ju fått jobba med så många olika sorters filmer, säger han.
Han understryker att han för den skull inte har något emot de populära Beckfilmerna.
– Jag har haft kul. Jag har fått göra roliga grejer och fått bidra till att ge andra en massa glädje. Man skall inte underskatta det folkliga.
Som filmskapare ser han förstås mycket på andras filmer. Kan han se en film som en vanlig åskådare, eller sitter han hela tiden och tänker på hur de löst olika tekniska problem?
– Är en film bra, så tänker jag inte på det. Åtminstone inte första gången jag ser den.
– Film är ju väldigt mycket teknik, men du måste färga med din egen passion. Jag själv har varit genuint passionerad till filmmediet ända från det jag började ta filmer med super-8. Ibland är jag rädd för att den där passionen skall försvinna. Därför har det varit viktigt att göra olika sorters film, säger Harald Hamrell.
– Nu skall jag till exempel göra en science fiction-film. Men vad den skall handla om får jag tyvärr inte berätta om än. Det kommer att bli en presskonferens, då allt kommer att avslöjas, säger han och ler hemlighetsfullt.