Själv föddes han i Stockholm, men eftersom hans pappa var präst flyttade familjen en del. Lennart växte upp i Harbo. Där kände han sig aldrig riktigt accepterad, dels för att han var nyinflyttad, dels för att han var prästson.
– Jag har så många präster i släkten att folk ibland av bara farten tror att jag också är präst, säger Lennart som under gymnasieåren engagerade han sig i Kyrkliga gymnasistförbundet och senare i Kyrkans unga.
– Då fick man lära sig ta ansvar. Att engagera sig i kyrkan innebar också att ta ansvar för samhället. Jag uppskattar den demokratiska fostran i folkrörelserna, och hade aldrig blivit kommunpolitiker utan att ha haft den med mig.
Han var intresserad av matematik och språk, men med tiden tog känslan för det skrivna ordet över. På högstadiet tog tanken på att bli journalist form, och han pryade på Eskilstuna-Kuriren. Lennart debuterade som tonårig skribent i UNT med referat från händelser i Bälinge församling. Fritiden ägnade han åt kyrkans ungdomsgrupp, fotboll och pingis (han var klubbmästare i Östervåla). Än viktigare än sport blev den folkliga kampen på orten i samband med bildandet av Heby kommun.
– Det fanns ett starkt motstånd. 90 procent ville höra till Uppsala, men blev överkörda. Så blev det också en stark motreaktion i nästa kommunval.
I stället för lumpen gjorde han ett volontärår i form av en diakonal utbildning, och läste sedan statskunskap, historia och medievetenskap med siktet inställt på att bli journalist.
1976 fick han sommarvik på Svenska kyrkans ungdomstidning Crux.
– Det var den bästa journalistutbildning jag kunnat få, säger Lennart som fortfarande minns en intervju han gjorde med Tage Danielsson.
– Han var en av de mest spännande människor jag någonsin mött, säger Lennart som 24 år gammal blev chefredaktör på Crux. När den lades ner började han som reporter på Kyrkans Tidning, där han jobbat sedan 1985. Han beskriver en arbetsplats med högt i tak, som på intet sätt är husbondens röst. Som exempel nämner han den egna Guldspadenomineringen 2009 för granskningen av Svenska kyrkans utköp av kyrkoherdar.
Han har följt kyrka-statfrågan sedan 1979 och kan den på sina fem fingrar och har bevakat hur många kyrkomöten och biskopsval som helst.
– Mest spännande är det när kyrka och samhälle möts. Om inte människor kommer till kyrkan får kyrkan gå dit där det finns människor. Ett bra exempel är Norrköping, där Svenska kyrkan är publikvärdar och har ansvar för IFK Norrköpings familjeläktare och är publikvärdar.
Senare i livet kom han åter att engagera sig i kommunala gränsdragningar, fast på den frigörande sidan, i Knivsta. Entusiastiskt berättar han om engagemanget, om människor som samarbetar, drar åt samma hål, och driver en process.
– Räknar jag bort barnens födelse och vårt bröllop är det något av det roligaste jag varit med om, säger Lennart, som innan han åker iväg för att bevaka biskopsvalet i Karlstad avslöjar att han börjat skriva en bok om sitt 30-åriga liv som vegan. Han hade svår allergi när han av läkaren Kerstin Ljunghall på Akademiska sjukhuset på 1979 fick rådet att testa vegankost.
– Det förändrade mitt liv. Jag är mycket tacksam mot henne.