I den lilla klädboden på 1800-talsgårdens ovanvåning trängs krinolinkjolar, yllevästar och 1700-talskorsetter, allt hemsytt för hand. Ulla Brandt plockar fram ett förkläde i materialet rask, ett slags fastare bomull med glans som användes under 1700-talet. Broderierna vid fotkanten går i rött, gult, grönt och blått.
– Det känns inte rätt att sy med maskin, det blir inte på riktigt och för mig är det viktigt att göra som man gjorde förr. Men jag erkänner att jag använt maskinen någon gång när jag sytt stommen till en 1800-talskorsett, säger hon och plockar fram en hatt i vinrött, krusat tyg med snören för att knyta under hakan.
I 30 år jobbade hon som inredningsarkitekt för BSK Arkitekter i Stockholm. Hon har inrett offentliga lokaler i hela staden, bland annat Polishuset på Kungsholmen och Täby lokalanstalt.
– Många tror att ett fängelse måste vara kallt och hårt, bara för att det är fullt av mördare och förbrytare. Men jag tror att en varm miljö är viktig på alla arbetsplatser, det skapar en atmosfär av lugn som är viktig, inte minst på en anstalt.
Ulla Brandt tycker om utmaningen i att få en kall offentlig miljön att bli välkomnande. Ju tråkigare, desto bättre.
– Fängelser är en favorit. Jag glömmer aldrig när jag gick en rundtur på ett fängelse jag inrett och en av de intagna drog mig med till hans rum. Jag blev lite nervös, men när han började beskriva inredningen och hur mycket han älskade mattorna och gardinerna, då blev jag bara lycklig. Det är fantastiskt hur inredning kan förändra människor och stämningar.
Nu är det sju år sedan hon och maken Lars flyttade in på den 750 kvadratmeter stora gården i Juvansbo, Österbybruk. Gården, som uppfördes under 1800-talet var halvt förfallet för 40 år sedan, taket hade stora hål och fönstren läckte in vatten.
– Nu är det väl inget som droppar, men det finns en del att göra, helt klart, säger hon och måste mota bort katten Esther för att öppna en dörr till ett av de många rummen.
Ulla Brandt älskar det gamla. På 70-talet började hon intressera sig för svensk folkkultur, hon sydde folkdräkter, spelade nyckelharpa och dansade folkdans.
En vecka efter att paret hade flyttat till Juvansbo anmälde de sig till traktens hembygdsförening. Det var ingen tvekan, menar Ulla Brandt.
– Det kändes helt självklart, jag brinner för folkkultur och vill lära mig så mycket jag kan om svenska bygder och folktraditioner.
Varför blev du intresserad av allmogekultur?
– Svenskar har så lätt att glömma. Vi minns kungar och stormaktstider, men väldigt lite information finns att finna om arbetarna. De vanliga människorna, vad åt de, hur klädde de sig, vilken musik lyssnade de till? Sådant intresserar mig.
Uppe i den trånga klädboden råder ordning. Dockor i vita ”styckemössor” av bomullsspets står uppradade på hyllorna och trots att hattlådorna tornar sig ända upp till taket orienterar sig Ulla Brandt lätt bland alla tyger och plagg. Här finns folkdräkter som hon tillverkat för 750-årsjubileet av Stockholm stad och fyra klänningar som under 2010 visades på Leufstabruks Herrgård, som en del av en 1800-talsvisning.
– Den här tog mig en månad ungefär, säger hon och pekar på en lilaskimrande 1700-talsklänning. Under den städade ytan finns flera lager av krinolinhållare, korsettband och så kallade byxholkar.
Att fylla 70 är dubbelt, menar Ulla Brandt, både roligt och sorgligt. Tiden är nog det som oroar mest.
– Hur ska jag hinna med allt som jag vill göra? Jag vill ju fortsätta sy, spela och dansa så länge jag kan. 90 vill jag ju bli, minst.