Elena växte upp i ryska Ivanovo under Sovjettiden. Pappa var elingenjör och mamma historielärare. Hennes barndom var aktiv med mycket idrottande; simning, volleyboll och gymnastik.
– Och jag älskade skolan. Det präglade mig för livet. Jag har alltid älskat att studera och forska. Det gör jag fortfarande.
Till en början tänkte hon satsa på matematik och fysik. Men när hon började läsa filosofi vid Moskvas universitet blev hon ”fast” i ämnet – inte minst för dess vidd.
– Jag ville ha ett så brett fält som möjligt eftersom jag är intresserad av många olika saker. Som filosof kan man dessutom arbeta på en hög abstraktionsnivå. Det är nästan som matte, säger hon belåtet.
Vid universitetet träffade Elena sin blivande man som kom från Sverige, och 1992 bosatte sig paret i Stockholm. Under den första tiden var det främst två saker som slog henne:
– Här såg jag människor med funktionshinder som deltog i det vanliga livet mitt ute i samhället, till skillnad från i Sovjet. Jag minns att jag tänkte: ”Det är ju så här det ska vara”. Jag noterade också att en ung kvinna kunde sitta ensam på ett kafé eller en restaurang utan att det drog till sig uppmärksamhet.
Däremot noterar hon att Sverige förändrats på en del punkter, och inte till det bättre.
– Samtalsklimatet har hårdnat, kommunikationen är mycket aggressivare. Den inkluderande kulturen som jag upplevde fanns då har förändrats. På 90-talet var vissa saker tabuerade. Så är det inte i dag tyvärr. Många åberopar yttrandefriheten för att kränka människor, analyserar hon.
Elena lärde sig snabbt svenska, och arbetade hårt med att etablera sig i det nya landet för att hitta en annan identitet än den som invandrare. Hon sökte sig sedan åter till sitt älsklingsämne filosofi, och påbörjade 1995 en forskarutbildning i etik på teologen i Uppsala.
– Det var bingo, en riktig lyckträff! Dessutom fick jag lära mig mycket teologi. I Sovjet hade vi undervisning i ateism, inte religion. Vi studerade Bibeln som ett objekt för kritik, säger Elena och berättar om sina ateismlärare som lät eleverna argumentera emot denna ateism så mycket de ville, och var långt ifrån dogmatiska.
Ett av de starkaste intrycken de första åren i Uppsala var kulturen med högre seminarier på Teologen. I dag leder hon själv ett sådant i etik.
– Studenter, doktorander och lärare träffas för att diskutera texter. Det är en fantastisk kultur som verkligen inte finns överallt!
Elena disputerade 2000 och började sedan undervisa vid Teologiska högskolan i Stockholm. Samtidigt forskade och skrev hon, och deltog i uppbyggandet av ett masterprogram i mänskliga rättigheter vid Uppsala universitet, som hon hela tiden hade kontakt med. 2010 fick hon en tjänst på Teologen i Uppsala, och är i dag professor i teologisk etik.
Elenas forskning är inriktad på socialetik. Hon är även forskningsledare vid Centrum för Rysslandsstudier, och brinner av entusiasm för jobbet.
– Vi har jättefin forskningsmiljö och spännande program. Det är skönt att det är internationellt. Även om svenska universitet håller hög nivå är Sverige ändå ett litet land och kan lätt bli provinsiellt. Därför är det bra att bli utmanade av internationella forskare, säger Elena som älskar jobbet och studenterna, och tycker om att undervisa.
– Särskilt gläds jag över mina begåvade doktorander, däribland flera kvinnor som stöttar varandra på ett självklart sätt.
Elena har starka kopplingar till tre olika länder, som alla i någon bemärkelse är ”hennes”: Sovjetunionen, Ryssland och Sverige.
– Det som påverkat mig mest var att uppleva Sovjets kollaps. Det var en dramatisk erfarenhet att få uppleva hur ett samhälle bryts ner och något nytt växer fram.