Hon är enda barnet och växte upp i Älvkarleö bruk, där föräldrarna arrenderade Älvkarleö Hotell.
– Det präglade min uppväxt. Hotellet var som ett litet samhälle i samhället, och det var mycket folk i omlopp hela tiden, och åtminstone tio anställda. Folk ringde alla tider på dygnet och bad om det ena och det andra, och mina föräldrar sa bara: ”Visst, det ordnar vi”. De hade serviceanda, och var besjälade av att hjälpa till.
Hennes pappa var fritidspolitiker, och politiken fanns alltid närvarande i hemmet.
– Pappas, och även farfars politiska engagemang påverkade mig mycket, och var viktigt för den person som jag sedan blivit, säger Annika, som själv varit landstingsledamot och suttit i en kommunal nämnd i Uppsala i två mandatperioder.
– Jag har alltid haft en tro på att man kan förändra.
Som barn läste hon mycket, och var tidigt intresserad av att odla. Båda intressena har följt henne genom livet, och i dag är det trädgården hemma i Nåntuna som är föremål för hennes ömma omsorger.
– Vår trädgård är kanske inte den mest välskötta men trädgårdsarbete är väldigt rogivande. När man rensar land så rensas även huvudet.
Annika var under högstadietiden helt inriktad på att bli arkeolog; som barn var hon fascinerad av maya- och inkaindianerna. Samtidigt gillade hon språk men inte matte, så det blev till sist humanistisk linje med latininriktning, i Tierp.
– Vid det laget hade jag insett att arkeologi inte bara handlar om spännande historia utan även om en hel del andra mindre lockande ämnen. Latinet har jag haft nytta av eftersom det är nyckeln till så många andra språk.
Efter studenten gjorde hon ett studieuppehåll och fick arbete på biblioteken i Älvkarleby kommun, bland annat vid bokbilen – där hon själv brukade låna böcker.
Bokbil?
– Det var en folkabuss som också funkade som skolbibliotek. Utanför den köade vi på skolgården.
Annika flyttade sedan till Uppsala i slutet av 80-talet och pluggade vid kulturvetarlinjen.
– Att läsa vidare var inte alls självklart. Ingen i min släkt hade pluggat på universitetet, och det var inte särskilt vanligt i Älvkarleö bruk att fortsätta studera.
Kulturvetarlinjen beskriver hon som ”en fortsättning på gymnasiets humanistiska linje”:
– Det handlade om att få läsa en massa roliga ämnen utan att behöva bestämma vad man ville blir, säger hon drömmande. Under några år bodde Annika i Göteborg. Där jobbade hon i hemtjänsten, på kafé, och sedan med Göteborgs-Postens digitalisering av text- och bildarkivet. Och till slut valde hon att gå Bibliotekshögskolan i Borås. Efter biblioteksjobb i Falkenberg sökte hon sig tillbaka till Uppsala.
Efter praktik på Universitetsbiblioteket (Institutionen för lärarutbildning) fick hon sommarjobb på Stadsbibliotekets barn- och ungdomsavdelning.
– Åren i början av 90-talet var tuffa på arbetsmarknaden, men jag hade sedan turen att få en tjänst på Sigtunastiftelsens bibliotek. Det var en spännande och väldigt speciell miljö att jobba i, men efter 1,5 år blev alla vi tre bibliotekarier där uppsagda, säger Annika som 1997 fick jobb i Uppsala som bibliotekarie, oftast på bokbussen (eller biblioteksbussen hon själv hellre säger).
– Det var så himla roligt, med många trevliga låntagare som man lärde känna och verkligen demokrati på nära håll. Jag har åkt med bussen både i stadens ytterområden med folk med bakgrund i andra länder och ute på många små vägar i kommunen, säger Annika och berättar om hur hon fått sanda isiga backar på vintern, motat nyfikna katter ur bokbussen och fått vänja sig vid att folk förvarar böcker i kylväskor.
– Jag har haft stor nytta av att förstått att Uppsala är mycket mer än centrala Uppsala.
Annika är sedan 2003 en av kommunens kulturstrateger, ett jobb hon ombads söka. Hon är kommunens koordinator för Fristad Uppsala (som ger stipendium till förföljda författare), och är sedan fyra år även ledamot i den internationella fristadsorganisationens styrelse.
– I mars ska jag till Paris på årsmöte. Representanter för 50 medlemsstäder kommer att delta, och det ser jag fram emot. Några städer har utvidgat stipendiet även till förföljda bildkonstnärer och musiker
Privat har dans och litteratur följt henne genom livet. Det var för övrigt på en salsakurs på gamla Fredmans i Uppsala hon 1998 träffade sin blivande make Mikael. Tillsammans med sin högstadielärare i svenska, Bengt Söderhäll, var hon med och startade Stig Dagermansällskapet.
– Jag måste alltid ha minst en bok på gång, och håller kontakt med några vänner, bibliotekarier och svensklärare, bland annat via en bokcirkel som vi haft i 15 år. Tioårsjubileet firade vi i Berlin. Vi startade när vi fick barn. Då åt vi hotellfrukost en gång i månaden och ”pratade bok”.
Kvinnorna förde protokoll över böckerna, men skrev också om händelser i sina egna liv, så bokcirkelprotokollen speglar även dem själva.
– Det är kul att titta bakåt. Ett tag var det mycket bebisar.