Hon är född och uppvuxen i Gävle, en stad hon tycker mycket om och gärna besöker fortfarande.
– Jag trivs i Gävle! Det är nära till allt och där finns det finns uteställen för vuxna. I Uppsala känns det som om alla ställen vänder sig till enbart ungdomar, säger Marianne som omedelbart ger intrycket av att vara en mycket tydlig person som vet precis vad hon vill. Och redan som sexåring visste hon att ville bli sjuksköterska. Hennes mamma jobbade som kokerska vid Gävle lasarett och dit fick Marianne följa henne tidigt på morgonen innan dagis öppnade klockan sju.
– Där utanför i korridorerna såg jag genom en glasruta sjuksköterskorna gå förbi, fina och vitklädda, och med vita träskor. Jag ville också gå så där med träskor när jag blev stor!
Så blev det. Efter gymnasiet utbildade Marianne sig vid Gävle sjukhus till sjuksköterska, och hon valde att specialisera sig inom intensivvård. Hon har alltid tyckt om utmaningar i sin profession.
– Jag vill att saker ska vara svåra. Ju svårare desto bättre, säger hon och ser så där bestämd ut igen.
Marianne fick först tjänst på intensivvårdsavdelningen på Akademiska sjukhuset i Uppsala, och när den första intensivvårdshelikoptern kom till stan arbetade hon ombord – en tid hon minns som spännande, omväxlande och lärorik.
– Att jobba med intensivvård har nog gjort mig lite yrkesskadad, i alla fall påverkat mig djupt som människa. Det har lärt mig hur oerhört skört livet är, och hur fort det kan ta slut, säger hon allvarligt, och tillägger:
– Man ska passa på att fira allt man kommer på, och använda sina kristallglas, för man vet inte när livet kan ta slut.
Efter tiden på helikoptern har Marianne varit chef vid några olika enheter på Akademiska sjukhuset i Uppsala, dit hon flyttade 1989. Totalt blev det 25 år- varav tolv som chef – där. I dag är hon samordnare på Palliativt centrum, vård i livets slutskede, ett jobb hon trivs bra med.
– Jag tycker om att arbeta med utveckling och tycker att jag har gjort mitt inom den direkta vården, säger Marianne. Hennes jobb är bland annat att se till att den palliativa vården ser likadan ut över hela länet.
– Det här passar mig, för jag gillar att driva saker, och jobbet känns som lite pionjäranda.
I unga år bodde hon en period i Stockholm, men trivdes aldrig där.
– Det var för stressigt och för mycket folk överallt. Jag är en person som uppskattar naturen, och lugn och ro, säger Marianne som under en tid var gift med en amerikan (därav efternamnet Reggie).
Paret reste mycket, bland annat i 20 amerikanska delstater, och startade tillsammans företaget Swedish Candles. I ett garage tillverkade de doftljus, och sålde sedan på bland annat Formexmässan.
– Företaget finns fortfarande kvar, nånstans uppe i Norrland. Det var en rolig men slitsam period.
Privat är Marianne en otålig person, hon är rastlös och sitter nästan aldrig ner, något hon brukar bli retad för av vännerna. Hon är mycket intresserad av heminredning och föredrar den lantliga, marina stilen, vilket präglar det unika, nyinköpta huset i Marielund, där paret bott i bara 4,5 månader.
– Heminredning är något jag gärna skulle jobba med. Jag skulle till exempel älska att styla lägenheter inför visningar. Det skulle vara ett drömjobb, säger Marianne som också tycker om trädgårdsarbete.
– Vi har lagt ner mycket tid på att vertikalskära, toppdressa och maskrosbefria gräsmattan framför huset.