Efter 20 år som excerpist och arkivarie omskolade Ulla Sjögarne till lärare och sedan dyslexipedagog. Under åren som lärare startade hon firman IAP, Individuellt anpassad pedagogik, för att bredda arbetet med dyslexi.
– Jag tränar elever med läs- och skrivproblematik, som ofta behöver nya och annorlunda sätt att närma sig språket. Forskning visar att bästa effekten är "en till en-metoden", och jag har haft förmånen att få jobba så, säger Ulla som också finns med på Högskoleverkets lista över pedagoger som testar studenter som behöver extra tid på högskoleprovet.
– Annars är jag en helt vanlig kulturtant som gillar musik, teater och böcker. Det är såna som jag som bär upp kulturlivet, skojar hon.
Ulla växte upp i Södertälje med två syskon. Hon tyckte om att sjunga och precis som sin mamma älskade hon att läsa.
– Vi var stammisar på biblioteket och bar hem travar med böcker varje vecka, minns Ulla.
Efter studenten var hon i England och arbetade ett halvår som aupair, en tid som blev avgörande, många år senare.
Ulla kom till Uppsala 1968 för att läsa nordiska språk, litteraturhistoria och franska. Med i bagaget fanns diffusa planer på att eventuellt bli lärare.
– Min bästis kom till stan året innan, så allt var serverat när jag kom. Hon hade till och med fixat boende.
I samband med etnologistudierlärde hon känna Wollter Ehn, som tipsade om timjobb på Dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsala (Ulma).
– Vi var inte bara arbetskamrater utan också goda vänner, och samarbetade sedan kring en bygdehistorik som hembygdsföreningarna i Läby/Vänge gav ut.
Ulla gifte sig och bildade familj. När döttrarna var små jobbade hon halvtid på Ulma, och fortsatte sedan som arkivarie på Ortnamnsarkivet (OAU), där hon jobbade 1985-98 – bland annat inom den omfattande fastighetsbeteckningsreformen då fastighetsbeteckningarna skulle registreras på kommun i stället för socken.
– Vi jobbade tillsammans med Riksantikvarieämbetet, och var med i processen för att få ortnamnen rätt stavade och på rätt plats, säjer Ulla som har ägnat mycket tid åt att kolla oprtnamn på äldre kartor.
Flera gånger under intervjun säger hon att hon "inte är någon forskare". Det var också det som fick henne att byta jobb efter 20 år.
– Jag saknade det nära samspelet med andra människor. Jag tycker interaktion är spännande.
En vän som jobbade på Dyslexicentrum i Uppsala tyckte att ett jobb där skulle vara perfekt för Ulla.
– Jag sa: "Men jag är ju inte lärare". "Bli det då", sa hon.
I samma veva gjordes personalminskningar på Ullas jobb. Hon fick då möjlighet att gå en tre terminer lång lärarutbildning mot att hon sa upp sig frivilligt.
– Så blev det. Utbildningen blev en härlig liten paus i livet. Go with the flow!
Men för att få behörighet i engelska krävdes ett halvårs vistelse i England. Så hon tog kontakt med sin gamla au pair-familj som fixade ett intyg.
– När jag fyllde 50 hälsade jag på dem på Irland dit de hade flyttat, säjer Ulla som överhuvudtaget är en vänfast person. Sin äldsta vän har hon känt sedan hon var tolv:
– Vi firade halvsekeljubileum med en Romresa. Jag är rik på vänner och bra på att vårda vänskap.
1999 började hon på Dyslexicentrum i Uppsala, "en rik och utvecklande tid". När Dyslexicentrum lades ner började hon i Stenhagenskolan, och efter några år där började hon vid Komvux i Märsta, där hon fortfarande jobbar någon dag i veckan.
– Jag gick i pension när jag var 67. Men varför skulle jag sluta helt med något jag gillar?