På Eriksdalsgårdens äldreboende har en lugn eftermiddagsstämning lagt sig över avdelningen. På bakgården sitter två äldre damer i vita plaststolar, de äter glass och dricker kaffe i solen. Nigsty Nigusie är snart klar med dagens pass och står och tvättar händerna med desinfektionsmedel. Hon arbetar sedan några år tillbaka som lokalvårdare på äldreboendet i veckorna. Hon är också anställd som lokalvårdare på Ikea, där hon arbetar helger.
– Det känns bra för mig att arbeta. Det känns viktigt att jag klarar mig själv, säger Nigsty.
Hon kom till Sverige från Eritrea 1987, men flydde från landet redan fyra år tidigare eftersom läget ansågs alltför instabilt för att stanna.
– Vi flydde först till Sudan, min man och jag, och stannade där i fyra år. I Sudan födde jag mitt första barn, en son.
Eritrea har ett blodigt förflutet. Landet var länge under kolonial makt och har sedan mitten av 1900-talet varit i konflikt med gränsande Etiopien. FN beslutade 1952 att länderna skulle bilda federation, vilket blev starten på ett 30 år långt inbördeskrig mellan eritreanska nationalister och den etiopiska regimen.
Eritrea utropades till slut självständigt 1993, med förhoppningen om att läget då skulle stabiliseras. Freden blev tyvärr kortvarig och konflikten med arvfienden Etiopien återupptogs några år senare.
Nigstys minnen av födelselandet är blandande. Dels minns hon en tid fylld av kärlek, där familjeband fortfarande var intakta.
Men det är också minnen präglade av krig och ständig oro. Hon åker fortfarande och hälsar på släkten som bor kvar i Eritrea. Ofta tar hon semester tidigt, spenderar mars–april i landet, för att sedan arbeta hela somrarna i Sverige.
– Min mamma dog i sjukdom för länge sedan. Men min pappa levde tills för ett år sedan, han blev 112 år gammal.
Nigstys första kontakt med Sverige var Västerås, där hon bodde med sin familj i fyra månader. Sedan flyttade de vidare till Vänersborg, en stad Nigsty kom att tycka mycket om. Hon födde sitt andra barn där, en dotter, och kände sig som hemma.
– Jag gick direkt med i Missionskyrkan, där jag kände en stor trygghet. Människor var hjälpsamma och välkomnade mig och mina barn, det är jag tacksam för.
Idag bor Nigsty och hennes man inte längre tillsammans och 2006 flyttade hon till Uppsala. Hennes nu vuxna barn bor kvar i Vänersborg och hon har tre barnbarn, två treåringar och en ettåring.
Hon har ett stort intresse för olika kulturer och gillar att resa och se sig omkring. Framför allt uppskattar hon mötet mellan människor, att få möjlighet att dela erfarenheter med varandra. När det gäller Sverige finns det vissa saker hon gillar mer än andra.
– Nu får du inte bli upprörd, men ... jag tycker inte om sommaren. Jag är inte så mycket för värme faktiskt. Den svenska kylan däremot, den har jag inget problem med.
Nigsty är glad att hon har hittat arbete och boende i Uppsala, men saknar samtidigt Vänersborg. Hon var alltid frisk förut, men i Uppsala har hon mått sämre, både fysiskt och psykiskt.
– Jag var med om en obehaglig upplevelse för ett tag sedan. Det var en man jag arbetat med tidigare som förföljde mig, och trakasserade mig. Det ledde till ett psykiskt trauma och jag fick ont i kroppen. Jag fick inte mycket hjälp från polisen. Däremot har läkare och sjukgymnaster hjälpt mig otroligt bra, så nu mår jag bättre.
Nigsty blickar ut över äldreboendets bakgård, där solen nu har gått i moln. Hon säger att hon inte känner något speciellt kring att fylla 50.
– Jag hör av mig igen när jag fyller 90 år. Jag hoppas att jag har ärvt pappas gener, säger hon och ler.