Erik är född i Herrestad i Uddevalla, och växte upp i en miljö där högre studier inte fanns på kartan. Redan tidigt såg läraren Eriks begåvning, och med hennes hjälp och entusiasm kunde han skolformen till trots förvärva tillräcklig med kunskap för att komma in på läroverket.
– Jag minns att min farfar skämtsamt kallade mig ”Biskopen”. Det var ju så att den som var begåvad på landet förväntades läsa vidare till präst, säger Erik, som började i läroverket i Uddevalla när han var 14 år.
Det var särskilt ämnet astronomi som fängslade honom, och han hade långt gångna planer på att bli astronom. Men när han började läsa i Lund så blev det inte astronomi utan teoretisk fysik.
– Jag hade insett att delar av astronomin faktiskt var rätt tråkig och mest handlade om att mäta polhöjder och göra beräkningar. Jag var mer intresserad av att förstå vad som hände i stjärnorna, så det blev teoretisk fysik i Lund. Där tog han en fil mag, fil lic och doktorerade. Vid den här tiden befann sig svensk fusionsforskning i sin linda, och suget efter forskare var stort.
Erik fick omedelbart en tjänst på AB Atomenergi där han jobbade med fusionsforskning 1958–69. Under en period var han tjänstledig, och bodde och arbetade med europeisk rymdforskning i ett labb i Frascati utanför Rom.
– Familjen förenade sig sedan med mig. Min fru och jag tyckte att det var så roligt att gå i Roms alla gallerier, och blev mer och mer konstintresserade. På kuppen lärde vi oss en hel del italienska, även om jag också gick kurser i italienska.
Erik fortsatte sedan som forskare vid Atomforskningsrådet 1969–74, innan han 1974 tog steget över till akademien och blev professor i teoretisk elektroteknik vid Uppsala universitet. Som sådan verkade han sedan fram till pensioneringen 1992.
Men det finns också en annan sida av Erik: en person som ser utanför sig själv och har hjärta för andra. Han har varit engagerad i Amnesty International sedan 1975, haft flera olika uppdrag, och är i dag gruppsekreterare i sin Amnestygrupp här i stan.
Engagerat berättar han om gårdagens sammanträde med gruppen, och de två kampanjer de arbetar med just nu.
– Det är dels en by i norra Colombia, omgiven av rester av gerilla och paramilitär, dels ett fall med herdar och nomader på Västbanken.
Sedan han inledde sitt engagemang - på den tiden Amnesty mest var känt för att skriva brev – har mycket hänt.
– Nuförtiden sköter vi kontakterna via e-post. Det är stor skillnad mot hur det var förr. Då kunde det dröja månader innan man fick veta om något hänt.
Erik funderar länge innan han svarar på frågan om vad hans långa Amnestyengagemang bottnar i.
– Jag har alltmer kommit att förstå att jag drivs av kampen för mänskliga rättigheter. Om människorna här på jorden inte har det, så är det inte en värld att leva i. Jag är en tolerant person, men kan bli arg på folks åsikter även om jag försöker förstå de flesta. Vad jag däremot har svårt att förstå är att det finns människor som inte kan låta andra leva på sitt eget sätt.
I dag är hans stora intresse livets och universums uppkomst och utveckling, områden där ju forskningen gjort stora framsteg under senare år.
– Det har hänt så vansinnigt mycket, och det känns fantastiskt att ha fått vara med och uppleva det. Aldrig hade jag väl tänkt att jag skulle komma att existera så långt fram i livet, säger Erik, och talar sedan engagerat om universums utveckling, evolutionen, men också om ”Intelligent Design” och kreationism.