När vi når Olof Skoog på telefon är det fortfarande några dagar kvar av ledigheten och han befinner sig i sommarhuset i Arild i Skåne, långt borta från världens kriser. Sedan 2015 är han FN-ambassadör i New York. I samband med att Sverige fick en plats i säkerhetsrådet förra året utsågs han till representant när inte statsministern eller utrikesministern kan närvara – vilket de sällan kan.
Kort beskrivet går hans arbete ut på att med hjälp av diplomati skapa fred – ”eller i alla fall förhindra att saker blir värre i världen”, förklarar han. Han är omtalad som en av våra mest skickliga på området, lovordad av både medarbetare och chefer. Sedan 1980-talet har han arbetat i Kuba, Colombia, varit FN:s vapeninspektör Hans Blix högra hand i Irak och EU-ambassadör i Indonesien, bland mycket annat.
Det som driver honom är försöka förändra och förbättra vardagen för andra människor – att göra skillnad.
Har din drivkraft förändrats genom åren?
– Nej, den är nog densamma. Men för tjugo år sedan var allt fascinerande och jag var beredd att haka på nästan vad som helst inom det här yrket. Nu har jag det mest spännande jobbet på UD, men om två år tar det slut och vad gör man då om man vill fortsätta göra skillnad? Det har jag ingen plan för än, men det är heller inget jag grunnar på.
Den stora nackdelen är avståndet till resten av familjen. Dottern Carolina bor och arbetar i London, sönerna Samuel och Gustav är kvar i Sverige och hustrun Johanna är ambassadör i Indonesien. Två gånger om året, några veckor under sommaren och till jul, kan hela familjen samlas.
– Men det finns en fördel med det här livet och det är att när vi väl befinner oss på samma plats är vi väldigt tajta.
Avståndet till hustrun är det svåraste. Men det finns hopp om viss förändring. Olof Skoog berättar att Johannas treåriga uppdrag i Jakarta snart är avslutat. Förhoppningen är att hon får komma till New York.
– Det är inte bestämt ännu. Men vi hoppas att det ska dyka upp något för henne.
Indonesien har å andra sidan en speciell dragningskraft på Olof Skoog. Som barn bodde han där med sin familj i några år. 2013 kom han tillbaka som EU-ambassadör.
– Det är egentligen ganska diskret och gåtfullt, ändå är det ett jätteland och världens tredje största demokrati och det växer så det knakar. Det finns så mycket att upptäcka. Trots allt kaos som trafikstockningar och så är människorna otroligt vänliga och har sådant tålamod med hela tillvaron. Jag är själv ganska hetsig men försöker lära mig av det där jämnmodet.
Hur är livet i New York då?
– Från det att man kliver in i taxin kan man märka en viss kaxighet och en hårdhet. Ibland när man har bråttom till möten kan man reta sig på att det är så svårt att ta sig fram. Det regnar, finns ingen taxi och man stångas på trottoaren med alla paraplyerna.
– Jag kan känna ibland att jag jobbar för mycket och hinner inte med något kulturliv. Dessutom är jag ju ensam. Om Johanna flyttar dit kommer vi att ta oss an det mycket mer. För det är ju roligare att uppleva allt det om man är tillsammans.
– Men det är också fantastiskt kul att bo i New York och jag känner en slags fascination över hela USA även om den är skräckblandad. Varje morgon när man öppnar tidningen är det den ena stolligheten efter den andra. Ibland sätter man kaffet i halsen, men det är spännande varje dag.