Med sina världscupsegrar och tre VM-guld har längdskidåkaren Per Elofsson säkrat sin plats i svensk idrottshistoria. För att nå världseliten fordrades såväl insikt om hur han skulle träna som många års hårt arbete. Ändå ångrar han inte för ett ögonblick dessa tusentals träningstimmar.
– Absolut inte. Jag gjorde något jag älskade, jag verkligen älskade att träna! Det var inget jobb, utan en livsstil. Det var en fantastisk resa som har gett mig oerhört mycket, säger han.
Utanför köksfönstret, på åkrarna i Röbäck utanför Umeå, ligger några decimeter snö.
– Jag brukar åka ibland, när det är fint väder och bra före. Men det blir inte lika mycket som tidigare.
Träning allena gör dock ingen världsmästare. Minst lika viktigt var envishet och förmåga att lägga band på känslorna för att kunna fatta rationella beslut, framhåller han.
– Framför allt var jag ambitiös och gav 100 procent. Det gjorde jag verkligen.
Ändå sprack drömmen om ett OS-guld. Många minns säkert hur Per Elofsson, som var favorittippad till OS-guld i Salt Lake City i USA 2002 i tremilsloppet masstart, knäcktes av den dopade tyskspanjoren Johann Mühleggs tempo och tvingades bryta loppet. Det blev inget guld, blott ett retroaktivt brons i jaktstart.
Själv minns han mycket väl känslorna när han kämpade på med sina sista krafter i Soldier Hollows tuffa banor för 15 år sedan.
– Jag kände en enorm besvikelse över att jag inte fick framgången som jag var inställd på. Jag kände också en stor frustration över att det var något som uppenbarligen inte stämde – Mühlegg åkte i ett omänskligt tempo!
När kroppen hade börjat domna bort och hjärnan inte fick något syre blev han vimmelkantig och avbröt loppet.
– Om jag hade fortsatt hade jag antagligen tuppat av.
Många har spekulerat i att detta dramatiska tremilslopp var början till slutet för hans framgångsrika idrottskarriär. Men detta avvisar han bestämt.
– Nej, så var det inte, det fanns andra orsaker. Efter VM-guldet i Val di Fiemme i Italien 2003 blev jag övertränad. Jag tränade så hårt att kroppen blev sliten och jag fick aldrig riktigt respons på träningen. Då kände jag att det inte var någon idé att hålla på med idrott längre. Det var läge att bilda familj och gå vidare med livet.
Samtidigt medger han att dopningssveket i tremilsloppet gav honom ett "ärr i själen”.
– Jag är inte lika godtrogen som förut.
Livet gick vidare med jobb i näringslivet och, sedan 2006, som expertkommentator i längdskidåkning för Sveriges Television, Viasat och numera Eurosport.
– Framför allt är drivkraften att använda min erfarenhet för att ge andra en upplevelse och en större förståelse för det de ser.
Det är långt ifrån alla elitidrottare som lyckas hitta meningen med livet när idrottskarriären tar slut. Även för Per Elofsson blev det en rejäl omställning.
– Det tog mig ett par år att hitta en ny plattform att stå på. Jag stressade inte processen. Man måste låta den ta tid. Förut satte jag mig själv i centrum, det måste man som idrottsman. Nu är det familjen och jag i centrum som en helhet. Min familj är det viktigaste i livet för mig.
Är du lyckligare i dag än som elitidrottare?
– Jag är fortsatt lycklig, men gläds av olika saker. Just nu trivs jag väldigt bra. (TT)