Erik Kjörling växte upp i skogen mitt emellan två järnbruk. I söder låg Gimo bruk och i norr låg bruket i Österby. På den tiden ägde bruken fortfarande stora marker och de flesta som levde här jobbade åt dem.
När Erik Kjörling berättar om uppväxten i skogarna utanför Morkarla skymtar en annan tid förbi. Det var en tid när kroppsarbete fortfarande var en självklarhet, för de flesta fanns inget annat sätt att försörja sig på.
Redan som treåring tillbringade Erik Kjörling sin första natt i en kolarkoja. Under sin tid i skogen kolade fadern 80 milor. Kolet behövdes för ståltillverkningen vid bruken. Tillverkningen präglade människornas liv och hade gjort det i århundraden.
– Vi barn sprang ut i skogen med mat åt våra fäder när skoldagen var slut. Vi brukade bli kvar över natten, det var märkvärdigt att sova i en kolarkoja.
Som 14-åring låg han ute i skogen ensam för första gången. Att man i dag skulle kräva det av en 14-åring är otänkbart, slår Erik Kjörling fast.
– Det var naturligt att arbeta och vi fick verkligen lära oss att göra det. Situationen var likadan för alla barn, det var ingen som ifrågasatte det, säger han.
I ett torp med ett rum och kök bodde familjen. Det byggdes på 1700-talet. Spiskåpan var belamrad av kläder som hängde på tork. På den lilla gården hade familjen fyra kor och foder till djuren fick de hämta i skogen. Det som växte på ängarna räckte inte. Erik Kjörling berättar om myrmarker de slog för att få gräs och om hur han och andra barn bar hem det till torpet.
Skolgången varade i sex år. De var 28 elever i klassen i olika åldrar. Varken rinnande vatten eller toalett fanns så vatten bar man in i hinkar.
– På den tiden fanns det tre skolor i Morkarla, snart finns ingen kvar. Den sista läggs ned om två år.
Åren gick och Erik Kjörling började arbeta. Han utbildade sig till möbelsnickare och arbetade som hantverkare i 30 år. Bland annat deltog han i ombyggnationen av Folkets hus i Gimo, huset har nyligen rivits.
– Det känns tragiskt att se hur huset försvinner. Förfäderna slet för att det skulle byggas. Det är trist att man ska riva det när det finns så mycket byggbar mark, säger han.
Som 43-åring bytte Erik Kjörling yrkesbana. Han fick arbete på Arbetsförmedlingens kontor i Gimo, det skedde samtidigt som svensk tillverkningsindustri upplevde sin guldålder. Sandvik Coromant expanderade och människor från andra delar av landet flyttade till Gimo för att arbeta.
Kontoret låg i en källare och där satt han ensam med en telefon i sju år. Många människor som flyttat till Gimo sökte upp honom. De behövde hjälp med olika saker och all kommunal service fanns i Östhammar. Därför var det naturligt för honom att hjälpa nyanlända till rätta. När han slutade arbeta på kontoret i Gimo arbetade elva personer där.
Om det är något som präglat Erik Kjörlings liv så är det engagemanget i folkrörelser och föreningsliv. Redan som ung var han intresserad av samhällsfrågor, men hade ingen utbildning i ämnet. Han började delta i studiecirklar och utbildade sig i fackliga frågor genom Svenska träindustriarbetareförbundet på Brunnsviks folkhögskola.
Intresset väcktes genom fadern som också var intresserad av samhällsfrågor. Pappan läste tidningen Stormklockan som gavs ut av vänsterfalangen inom socialdemokratiska partiet. Den bröt sig sedan ur och bildade först Sveriges socialdemokratiska parti och sedan Sveriges kommunistiska parti. Fadern valde dock Hjalmar Brantings linje vid partisplittringen 1917.
På 1950-talet engagerade sig Erik Kjörling i kommunpolitiken för socialdemokraterna och var under många år ledamot i både kommunstyrelsen och kommunfullmäktige. Vid det laget han hade han bosatt sig i Alunda med sin hustru. Det var före den stora kommunsammanslagningen i Sverige som inföll på 60-talet. Han var även aktiv i IOGT-NTO i många år och var biografvaktmästare.
– Om man kunde göra någon nytta så ställde man upp, man frågade inte efter betalning, säger han.