Lars föddes i Lund och växte upp i Örebro. Han var tidigt intresserad av kemi, och låg genom självstudier långt före de andra i klassen. Lars fascinerades även av biologi, och ägnade sommarloven åt att leta växter.
– Jag hade nog skolans största herbarium, med 600 växter, säger Lars, och beklagar att den sortens pedagogik försvunnit, fast inte av sentimentala skäl.
– Det gör att ungdomar vet mindre och mindre om växter och djur. Har man alltmer sällan kontakt med naturen så är det ett första steg till att förstöra den. Man kan ju inte känna för sådant man inte vet något om, eller hur?
Lars började spela piano som barn, och musiken har sedan följt honom, så som den ofta gör när det gäller naturvetare. Han spelar själv cello, tidigare i Akademiska kapellet, numera kammarmusik med vänner.
Efter lumpen i Skövde kom han till Uppsala 1960. Så följde doktorandstudier i biokemi i Göteborg och Uppsala. Han forskade kring proteiner och evolution, disputerade -72 och blev docent i biokemi -74. Då tog han tog första steget på den väg han sedan följt.
– Under tidigt 80-tal drog jag igång miljökurser för kemister. Det ingick otroligt nog inte i deras akademiska utbildning, säger Lars som tidigt ansåg att populärvetenskap är viktigt, att universitetet bör ta sin informationsroll gentemot allmänheten på allvar.
– Populärvetenskapliga arbeten ger inte många poäng inom akademien. Men jag har försökt leva som jag lärt, säger Lars.
Han har, förutom att skriva populärvetenskap, medverkat i Vetenskapsradion och skrivit debattartiklar i dagspressen. I början av 80-talet startade han Forskningsinformation vid Uppsala universitet, och var med och utarbetade Uppsala forskningsetiska kodex. Han blev alltmer internationellt verksam i freds- och miljöfrågor, och inledde ett samarbete med universitet i USA och Japan för att stärka universitetens roll i nedrustningsarbetet.
– På den tiden var ju kalla kriget iskallt, och kärnvapenhotet eskalerade. Tokyo-Boston-Uppsala blev triangeln under 80-talet. Parallellt pågick perestrojkan i dåvarande Sovjetunionen. När muren fallit tog Lars, inspirerad av det globala universitetsnätverket, initiativet till Baltic University, ett regionalt universitetssamarbete runt Östersjön med Uppsala universitet som bas. Det drog igång 1991 och handlade om Östersjöns miljö och utveckling.
– Det var viktigt att få kontakt med folk bakom gamla järnridån. Vi använde modern teknik, satellit-tv som var rätt exotiskt på den tiden.
Baltic University omfattar i dag runt 230 universitet i 14 länder.
– Det är i dag ett av få arbetande nätverk där Ryssland, Vitryssland och Ukraina är aktiva tillsammans med grannländerna. Förhoppningsvis kan det bidra till en bättre utveckling än vad vi nu ser, säger Lars som fortfarande är aktiv i samarbetet, bland annat engagerad i projekt i Uzbekistan, som han besöker för fjärde gången i vår.
– Världens största miljökatastrof utspelar sig där, i Aralsjön som håller på att torrläggas, säger Lars som så långt det går tar sig till sina internationella engagemang per tåg, inte enbart av miljöskäl:
– Jag anser att tåg är ett civiliserat sätt att resa på, och tycker om sitta och dinera länge med trevliga reskamrater.
Han är emeritus sedan sju år tillbaka, men återanställdes i somras tillfälligt på sin direktörspost på Baltic University Programme vid Centrum för hållbar utveckling i Uppsala.
– Förhoppningsvis kan jag permanenta Baltic University, och få en efterträdare. Snart firar vi 25-årsjubileum. Nu vill vi värna samarbetet om utbildning för hållbar utveckling i regionen. Det ska vara billigt att göra rätt, och dyrt att göra fel.