Seher Yilmaz är 30-åringen som redan har en diger meritlista av samhällsuppdrag. Utöver ordförandeskap för Sveriges elevkårer (då Elevorganisationen) och Landsrådet för Sveriges Ungdomsorganisationer (LSU) har hon varit public affairs-ansvarig på fackförbundet Unionen och även arbetat som pr-konsult. Sedan 2014 är hon ordförande för Rättviseförmedlingen.
– I rådande samhällsklimat hade jag känt mig maktlös, helt förstörd och fruktansvärd deprimerad om jag inte hade haft det här jobbet, säger hon i Rättviseförmedlingens k-märkta kontor mittemot Kungliga slottet i Stockholm.
Hon ger ett lika uppriktigt som vältaligt intryck och berättar om det som hon uppfattar som samtidens största orättvisa: undermåligt flyktingmottagande.
– Som barn till politiska flyktingar från Turkiet ligger detta mig varmt om hjärtat. I dagens samhällsklimat är det osäkert om de hade fått stanna. Då fanns det inte alls lika mycket misstänksamhet som i dag, vilket exempelvis får mig att le mot äldre för att inte väcka misstänksamhet som kan få dem att rösta på Sverigedemokraterna.
Hon suckar.
– Genom att bli försiktigare får jag mindre möjlighet att vara som jag vill. Det skapar ojämlikhet i det offentliga rummet – utan att jag har gjort något fel själv. Vi som ser annorlunda ut får sämre handlingsutrymme. Jag är övertygad om att Sverige förlorar på att så många människor inte kan uppnå sin fulla potential.
Hon har präglats av sina föräldrar på flera sätt. Redan i skolåldern sjönk devisen in att det är hennes ansvar att få till en förbättring. Missnöjd med skolan? Kämpa på för en förändring!
Tioåriga Seher som var påfallande orädd av sig (hon tröstade storasystern när denna blev biten av insekter), hade bestämda åsikter, tog mycket plats och fick kämpa för att bli bättre bemött av sin lärare i mellanstadiet.
Resten är en nästan spikrak, men knappast bekymmersfri karriär utan bakslag. Ett exempel på en prövning var tiden som ordförande för Elevorganisationen med haltande ekonomi och hård kritik mot henne under årsstämman.
– Jag fick ingen uppbackning av styrelsen och kände mig både utsatt och ensam. Jag stängde in mig i ett rum och grät mycket. Sedan var det bara att ta nya tag. I sådana situationer försöker jag vara snäll mot mig själv och påminna mig om allt gott som jag har uträttat fastän jag förstår att jag kan ha gjort fel i enskilda fall. Så viktig att folk skulle minnas felet för alltid är jag inte.
Inte sällan övergår barnets oförvägenhet till ängslighet i vuxen ålder. Men Seher Yilmaz spjärnar som bäst emot när en besvärlig utmaning tornar upp sig.
– Jag frågar mig vad som är det värsta som skulle hända om jag skulle misslyckas. Riskerar de jag älskar att dö? Knappast. Snarare kan någon bli besviken och det kan jag leva med, säger Seher Yilmaz. (TT)