Heter man Koch och blir kock får man stå ut med billiga skämt. Men matlagningsintresset har funnits länge.
– Jag har nog tyckt att matlagning var roligt så länge jag kan minnas. Sedan har jag ju blivit vinintresserad också. Men det är med nödvändighet ett senare intresse. Möjligheterna att ägna sig så mycket åt det som 14-åring är ju begränsade, säger Axel Koch.
Han är född och uppvuxen i Uppsala, där han gick den ”vanliga” karriärvägen: musikklasserna, Domkyrkans gosskör och konfirmation på Hamregården.
Under skolåren närde han också skådespelardrömmar och hade en liten roll mot Sven Wollter i Markurells i Wadköping på Stadsteatern, var med i amatörteateruppsättningar och olika krönikespel och sökte till Skara skolscen.
Han började gymnasiet på samhällslinjen på Katedralskolan, som han tyckte gick sådär, inte jättebra men heller inte jättedåligt. Ändå lockade kocklinjen på Ekeby mer, även om han tillstår att han nog tyckte att det var lite jobbigt att heta Koch där till en början.
– Men nu borde man kanske utnyttja det i byggandet av sitt varumärke, funderar han vidare över namnet och yrket.
Efter lumpen och lite småjobb inom livsmedelsbranschen märkte han att återfått suget efter att plugga igen. Så han började läsa musikvetenskap samtidigt som han kraftfullt engagerade sig inom sin studentnation, Smålands, där han bland annat var sånganförare och senare förste kurator.
– Det blev väl inte så många poäng jag tog de första terminerna, konstaterar han så här i efterhand, men han kom genom studentlivet i kontakt med såväl Allmänna Sången och OD som Juvenalorden. Och det är inget han ångrar.
– Sedan fick jag erbjudande om att bli ambassadkock vid svenska ambassaden i Budapest. Dit kom jag verkligen på en räkmacka, för jag hade ju sannerligen inte kvalifikationerna för det.
Det var väldigt mycket exklusiv – och svensk – mat. Under den här tiden hade Katitziböckerna precis översatts till ungerska och Sverige och Ungern skulle markera integrationssträvanden och man bjöd in 200 romska barn från förorterna in till ambassaden.
– Jag förstod ju att det då inte var sill, löjrom och sådant som de i första hand ville ha. Så jag bakade kanelbullar och polkagrisar och gjorde ett avsteg från den svenska menyn och lagade lasagne åt dem. Och det gillade de. Fast polkagrisarna var ingen hit, minns han.
Efter Budapeståret återvände han till studierna och skrev sin C-uppsats i retorik om talängslan, ett område som psykologer snarare än retoriker tidigare hade ägnat sig åt.
Efter sin fil kand försökte han ett tag ägna sig åt retorik på konsultbasis, men tyckte det blev stressigt. I stället började han före jul 2007 extraknäcka bakom disken på Feskarns.
– Jag kom efter hand att jobba där mer och mer och nu är jag butikschef! konstaterar han nästan lite häpet. Han lägger till:
– Jag tror att om man kunde köpa hummer i en varuautomat för halva priset, så skulle folk ändå komma till en riktig fiskaffär. Om inte annat så för att slänga käft med fiskhandlaren!
Banden med studentlivet är på intet vis brutna och han är en de 85 OD-ister som i början av oktober åker på en Asienturné .
– Första konserten är den 9 oktober i Tokyo och sedan åker vi till de stora städerna och några av världens bästa konserthus. Bland annat sjunger vi på världsutställningen i Shanghai i den svenska paviljongen och avslutar turnén i Singapore.
Som för de flesta OD-isterna är det semestern som får offras till turnén. Så sedan blir det att sälja fisk och skaldjur igen. Det ser han fram emot.
– Jag har ju världens roligaste jobb!