– Jag känner att jag måste motbevisa Ingmar Bergman och Mikael Niemi.
Så inleder Hans Åberg det samtal som ska komma att ta oss från uppväxtens lek under midnattssolen i Vittangi via yrkeslivet inom psykologin till dagens aktiva pensionärsliv med hustrun Monica. Det han vill motbevisa hos Niemi och Bergman är att det inte nödvändigtvis måste vara pinsamt och tråkigt att växa upp i Tornedalen, eller att ett prästbarns liv måste vara traumatiskt präglat av Gud.
– Min pappa hade ett avspänt förhållande till Gud och han skojade ofta. Det bidrog till en djup fromhet bland oss barn. Det var inte alls så förskräckligt som Bergman sade.
Uppväxten i det snötäckta Norrbotten med fyra syskon var full av både lek och hyss, men framför allt fanns musiken alltid med i bilden. Föräldrarna sjöng mycket och uppmuntrade barnen att musicera, vilket lett till att nästan alla i syskonskaran haft yrkesliv inom musiken. Som för att bevisa detta går han fram till pianot som står i vardagsrummets ena hörn och börjar spela ”På Roines strand”.
När Hans var tretton flyttade familjen till Örebro, och efter åren på Karolinska läroverket kallar han sig själv för en ”äkta Karro-pilt”. Musiken var fortfarande närvarande, bland annat när han spelade på morgonbönen tillsammans med brodern Mats, eller när musikläraren lät honom hålla i kören det sista skolåret. Trots erbjudande om att bli andre oboist i Örebro orkesterförening valde Hans att satsa på teologistudierna.
– Det är inget jag ångrar, men det var en brytpunkt för mig.
Efter avklarad värnplikt vid S1 i Uppsala har Hans, som han säger, inte kommit härifrån än. Han sneglar bakåt mot köket, där hustrun och textilkonstnären Monica står och bakar lussebullar.
– Det är inte alla äkta par som kan säga att de träffat varandra i en blockflöjtskvartett, säger han leende.
Planen var att bli präst och prästfru, men mitt under studierna förlorade han sin tro. Något som för många andra säkert skulle ses som dramatiskt, men som Hans förklarar i lika saklig och övervägande ton som resten av sitt berättande: tron rann bara av honom och en dag fanns den inte där längre.
– Jag tror inte att det finns ett enkelt svar på det, men det fick mig att fatta två viktiga beslut. För det första skulle jag fullfölja mina teologistudier och för det andra skulle jag hitta en ny yrkesutbildning.
Den nya inriktningen visade sig bli psykologi och ett aktivt yrkesliv tog sin start innan han ens hunnit avsluta utbildningen. Hans konstaterar att han gjort mycket, från studievägledning och familjerådgivning till psykoterapeut vid S:t Lukas mottagning. Men om det är något som han framför allt är nöjd med är det att han var med och grundade Mansmottagningen mot våld i Uppsala (MVU).
– Jag må ha spelat blockflöjt, åkt Vasalopp, sjungit och skojat. Men arbetet med våld är det fokus jag haft som jag verkligen är stolt över.
Efter ett möte på S:t Lukas insåg Hans Åberg att han kunde tillämpa sin skolning och erfarenhet som psykolog för att hjälpa våldsutövare begripa varför de använder våld. 2001 var han med och grundade MVU och var verksamhetsansvarig där fram till sin pension.
– Men vi gjorde allt som ett arbetslag. Det var alltid ett ”vi”, understryker Hans.
Sedan pensioneringen har han förutom det aktiva friluftslivet även föreläst och skrivit en handbok om just psykologisk våldsbehandling. Han ser det som en förmån att skriva om sitt yrkesliv och förmedla sina erfarenheter av området vidare.
– Jag brukar säga till mina studenter att de ska skynda sig att gå i pension så att de också kan skriva en bok!