När Ulrik Beste var liten och inte kom hem på kvällarna kunde hans föräldrar vara ganska säkra på att han antingen befann sig ute på en traktor på åkern, alternativt sittande på någon åkerren. Sina första två år tillbringade han visserligen på Slånbärsvägen i Enköping, men sedan flyttade familjen till Grönsöö, där han och två äldre bröder växte upp i hägnet av de berömda äppellundarna som pappa Berthold planterat.
– Min uppväxt där förklarar varför jag vet att sista bokstaven på Skytteanums valv betyder Grönsöö.
Ulrik Beste gick i Lillkyrka skola till sjätte klass och fortsatte sedan i S:t Ilian och Westerlundska gymnasiet.
Han var intresserad av djur och natur, men har också alltid tyckt om att mecka.
– På Grönsöö fanns ett stort jordbruk, och jag har suttit många timmar på traktorer och stora skördetröskor. Jag minns att jag plöjde tillsammans med trädgårdsmästaren på Grönsöö, och grävmaskinisten som hyrdes in ibland var en idol.
I skolan gick det som på räls ända fram till gymnasiets fyraåriga tekniska linje. Ulrik Beste fick plötsligt svårt för matematik och fysik, ämnen som tidigare hade gått strålande bra. När han också stannade i växten kunde läkarna till slut konstatera att han fått diabetes. Med rätt behandling var han snart sig själv igen.
– Men jag kommer ihåg hur konstigt det kändes. Jag kunde ju inte för mitt liv begripa varför det plötsligt var så oerhört svårt att tänka matematiskt. Jag vet att jag tänkte ”det kanske är så här i livet, saker ändras”.
Ulrik Beste har alltid varit intresserad av material, material i verkligt vid bemärkelse. När han gick tredje året på gymnasiet fick han en utrangerad bok i materiallära från 1940-talet som ökade hans fascination ytterligare.
– Där i den där gamla boken stod det på svenska en hel massa underbara saker om stål, gummi och plast. Jag tyckte den var fantastiskt bra, säger Ulrik Beste. Hans intresse för material har sedan följt honom genom yrkeslivet.
– Precis allting omkring oss är ju material.
1995 lämnade Ulrik Beste Grönsöö för en studentkorridor på Kantorsgatan i Uppsala, där han började läsa, just det, materialvetenskap. Han blev 2004 teknisk doktor i materialvetenskap vid Ångströmlaboratoriet, Uppsala universitet.
– Jag var en perfekt industridoktorand för Sandvik, och forskade på hårdmetall, bland annat för bergsborrning, mellan 1999 och 2004.
Ulrik Beste fick sedan jobb som hårdmetallexpert på Atlas Copco i Fagersta, dit han veckopendlade.
– Det var en intensiv tid. Fast själva Fagersta är ju döden, det vet alla, säger han, halvt på allvar, halvt på skämt.
Efter två och ett halvt år i Fagersta erbjöds han 2007 en tjänst som produktutvecklare vid metallpulvertillverkaren Erasteel i Söderfors.
– Snabbstålet var pulverbaserat och skilde sig från hårdmetall som jag tidigare jobbat med, så jag bytte bana lite där. Erasteel är franskägt, och jag minns att fransmännen skrattade åt beslut från den svenska fikastunden. Men i dag kanske de lärt sig att man löser en massa problem bara genom att fika och prata, säger Ulrik Beste som jobbade i Söderfors i fem år, de sista tre som projektledare för pulvergranuleringen, hjärtat i företagets nya metallpulverfabrik Durin.
I dag är han materialexpert åt företaget Robustus Wear Components AB, och driver parallellt det egna företaget VBN Components AB, och sitter i Uppsala Science Park.
– Robustus tillverkar slitdetaljer och lagerlösningar, och VBN arbetar med morgondagens materialtillverkningsteknik, friformning av metallkomponenter direkt från metallpulver.
Hit till den lilla gården i Valsäter flyttade han och sambo Carolina 2008. De har fixat mycket på gården redan, men har många nya projekt på gång.
– Jag har byggt en verkstad så att jag kan börja mecka med bilar och annat, och kanske köpa en Saab Sonett. Sommarens projekt är att vi ska resa upp en rasande lada här på gården, säger Ulrik Beste.