– Min mamma växte upp vid ”Renhållningen” och berättade förstås om livet där. Mycket material har jag hittat på Stadsarkivet. Det är spännande med detektivarbete och roligt när spåren går samman, säger Ing-Marie medan vi slår oss ner vid köksbordet som är fullt av gamla fotografier, skisser och tidningsurklipp. Hennes bror Jan-Erik, som fungerar som bollplank och inspiratör, sitter med:
– Det är fascinerande och intressant. Jag har blivit mer och mer delaktig.
Syskonens morfar Johan Andersson var som många andra av kollegerna vid ”Renhållningen” ursprungligen bonddräng. Eftersom han var en duktig hästkarl anställdes han som sopåkare 1908, och flyttade till området med sin familj.
– Det byggdes två hus med vardera åtta lägenheter för arbetarna, och många barn växte upp där. Det var en mönsteranläggning, en idyll, men också en spännande miljö för barn, med mycket liv och rörelse. Jag har förstått att sammanhållningen och lagandan var stor bland dem som bodde där.
Hennes morfar och hans arbetskamrater körde runt i stan med häst och vagn för att hämta sopor och de fyllda latrintunnorna. Gårdstoaletterna, alltså utedassen, var kanske inte så svårjobbade. Men när sopåkarna kom till välbärgade människors paradvåningar var läget ett annat:
– De uträttade sina behov inomhus, högt uppe på vinden, i så kallade garderobsklosetter. Sopåkarna fick ta tunnorna på ryggen – en fylld tunna vägde 50 kilo – och kånka ner dem utför smala, vindlande trappor. Tunnorna hade lock, och det var förstås jätteviktigt att gummipackningen höll. Tyvärr hände det missöden ibland, inte minst i svåra trappassager, ryser hon.
De fyllda latrintunnorna kördes sedan ut till ”Renhållningen”. Varje häst kunde dra en last om 14 fyllda tunnor. Tunnorna tömdes och spolades i varmt vatten, och latrinet blandades med torvströ som stallpojkarna hade rivit.
– Blandningen latrin/torvströ blir ett gödningsämne som kallas pudrett. Det såldes till lantbruk och trädgårdar. Visst är det fascinerande med detta kloka kretslopps- och miljötänk?
Sopåkarna var oerhört medvetna om riskerna för smitta. Innan de gick hem för dagen duschade de på verket, de hade inte vatten inne i bostäderna.
– Hästarna skötte de själva, och faktiskt var de ofta sopåkarnas ögonstenar – de var ju helt beroende av dem. Arbetet började sju på morgonen och slutade sju på kvällen. Fast då hade de förstås en rast på 1,5 timme. Hästarna behövde ju vila ...
Ing-Maries morfar gick i pension 1946, samma år som den sista hästen såldes, och sopåkarna gick över till lastbil.
– En del av dem som inte hade körkort tvingades sluta.
Vi pratar en stund om yrkesstolthet och sammanhållning medan vi tittar på gamla fotografier på sopåkare och deras hästar.
– Jag vet inte om de var stolta över sitt jobb, men jag kallar dem för bragdmän, och känner att jag åtminstone vill höja deras anseende. Jag tycker att det var ett förskräckligt jobb. Lönen till en renhållningsarbetare stod säkert inte alls i proportion till de slitsamma, besvärliga förhållandena. Och det är få yrken som ger så synbara resultat om de inte blir utförda.
Men kanske att hennes morfar ändå var stolt över att 1946 tilldelas Uppsala stads första förtjänstmedalj (för övrigt samtidigt som UNT:s dåvarande chefredaktör Axel ”Koftan” Johansson fick sin). Tillsammans tittar vi på en gulnad förstasida där morfadern är förevigad på bild.
Och till slut kunde han och hustrun Mathilda flytta in i ett egnahem på Rimbogatan, med bygghjälp av släktingar. Han hann njuta av åtta års pension innan han gick bort 1955, 74 år gammal.
– Morfar spelade Maja med oss barnbarn, och jag tror nog att han lät oss vinna, säger Ing-Marie, som skulle uppskatta mycket att få ta del av läsarnas minnen och berättelser från ”Renhållningen” i Boländerna.