Vad vore en julafton utan Bengt Feldreichs folkkära berättaröst och 16 sekunders sjungande av ”Ser du stjärnan i det blå”? För många har han varit en oumbärlig del av julafton ända sedan ”Kalle Anka och hans vänner önskar God Jul” började sändas i Sveriges Television 1960.
– Folk känner igen mig på rösten. Och ljudteknikerna på SVT säger att jag låter likadant som för 40 år sedan, säger han, med sin till fulländan välartikulerade basröst, där han sitter i vardagsrumsfåtöljen.
Han ler stort och de gnistrande ögonen vilar på vasen med vita blåklockor som dottern Gerd har plockat.
– Möjligen har min diktion blivit lite sämre, medger han.
Rätt som det är krackelerar den något stränga, bestämda fasaden och på bästa skådespelarmanér förvandlar han sig till en gammal man med krökt rygg och halvviskande röst.
– Jag kan om jag vill! strålar han.
Vägen till radion ter sig självklar när han berättar om sin uppväxt som ensambarn på Kungsholmen i Stockholm – ”lite bråkig” i skolan, men inte bortskämd. Radion var porten till världen när resandet i praktiken var omöjligt under andra världskriget. Han lyssnade girigt, och ville tidigt vara med. Efter avslutad utbildning arbetade han som folkskollärare på dagarna och med utlandsprogram vid Sveriges Radio några kvällar i veckan.
– Det var en bra skola för vidare radioarbete. De ringde knappast från Brasilien och klagade. Jag fick göra mina misstag i fred.
Erfarenheten som lärare och hans inneboende nyfikenhet har blivit till stor glädje under hans sammanlagt 36 år i radio och tv. Som chef för redaktionen för natur och vetenskap i TV1 ansvarade han för många populärvetenskapliga program. Han programledde många av dem, däribland frågesporten Kvitt eller dubbelt – Tiotusenkronorsfrågan.
– Jag vill bli ihågkommen som reportern som alltid stod på tittarens och lyssnarens sida. Professorer var vana att vara oemotsagda, men jag var sträng mot dem tills de förstod att de måste tala begripligt. Det var glädjefyllt att översätta kunskaper.
För sin folkbildande gärning förärades han med en hedersdoktor vid Linköpings universitet och KTH:s stora pris. I det sammanhanget står sig Kalle Anka och hans vänner tämligen slätt.
– Publiciteten kring Kalle Anka har blivit överdriven, slår han fast.
Ändå finns inget skäl till oro för att han av egen vilja skulle bryta traditionen som kräver en årlig insats på sisådär tio sekunder för att påannonsera nysläppta Disney-filmer.
– Jag behöver inte göra det, men jag tycker att det är roligt och gör det så länge folk vill ha mig. Det är smickrande och jag kan förstå att folk vill ha trygghet när allt runt omkring är i ständig förändring.
Rösten håller utan några övningar sedan han slutade röka 1961. Men hjärnan får ständig träning. Han läser mycket, senast Frans G Bengtssons essäsamling, och finner som radioamatör stort nöje i att översätta morsesignaler.
En signal om vad som skänker störst lycka hänger ovanför den öppna spisen: teckningarna från barnbarnsbarnen.
– När man är 90 år har man inte mycket tid kvar att leva. Glädjeämnet är barnbarnsbarnen, säger Bengt Feldreich.
familj@unt.se